Han har personligen drivit igenom en omläggning av partiets politik, från Bo Lundgrens ensidiga satsning på skattesänkning till en betydligt mer ansvarsfull inriktning. Partiet kritiseras visserligen med rätta för att ta i alltför hårt när det gäller förslag om sänkta bidrag. Men riktningen, arbete i stället för bidrag, är den rätta.
Det är slut med att ge de rikaste de största skattesänkningarna, partiet kräver inte längre att värnskatten ska avskaffas eller att fastighetsskatten ska bort. De största skattesänkningarna satsas på ensamma mammor, låg- och mellaninkomsttagarna. Facket och arbetsrätten är i stort sett bra numera.
Men har han partiet med sig? Det mesta talar för att han faktiskt har det. Opinionsmätningarna visar att partiet har fått ett ökat väljarstöd. Åsikterna överensstämmer med dem som alltid förts fram av partiets mäktiga kommunala falang, där kommunalråden alltid har vänt sig mot de ständiga kraven på väldiga skattesänkningar. Nu vill moderaterna ge mer till den offentliga sektorn i stället för att som tidigare vilja krympa vad man då kallade för den "ofantliga" sektorn.
Förklaringen är väl helt enkelt en anpassning till verkligheten. Fredrik Reinfeldt insåg att partiet inte hade väljarnas stöd för den gamla politiken, särskilt inte om merparten av skattesänkningarna skulle gå till de rikaste.
För hundra år sedan, då partiet bildades, var det för att kämpa mot den allmänna rösträtten. Den kampen förlorades och partiet anpassade sig efter den nya situationen.
När krisen kom på 30-talet, och särskilt partiets ungdomsförbund började visa nazistiska tendenser, höll man rent från de bruna influenserna och skar helt enkelt av kontakterna med sitt ungdomsförbund.
Sedan har de ljusblå socialkonservativa tendenserna växlat med den mer mörkblå traditionalismen. Nyliberalismen gjorde sitt insteg i partiet med Gösta Bohman, då partiet började kalla sig både konservativt och liberalt. Carl Bildt fortsatte samma linje, medan kampen mellan nyliberalerna, främst i ungdomsförbundet, och de mer socialkonservativa i partiet fortsatte.
Fredrik Reinfeldt låg lågt under Bo Lundgrens tid som partiledare. Men när det gick dåligt för Bo Lundgren och kritiken mot hans politik växte var det ingen tvekan om vem som skulle ta över, och det redan något år innan Bo Lundgren själv bestämde sig för att avgå.
På sätt och vis är Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna snarast att se som en återgång till tidigare huvudlinjer i partiets historia. Att den borgerliga alliansen nu anses ha en chans att vinna valet 2006 beror - förutom på Maud Olofssons förändring av centerpartiet - mycket på Fredrik Reinfeldts mjukare och mer allmänborgerliga politik.
Bara nu inte 100-årsjubileet stiger honom åt huvudet så att han tror att det är moderaterna som ska bestämma den borgerliga politiken. Ibland har partiet slagit in på vägar som gjort det nödvändigt för ett liberalt parti att ta avstånd. Mycket förhandlande återstår och två år är en lång tid i politiska sammanhang.