Det blir en helg med tissel, tassel och ansträngda leenden för Kristdemokraterna, som i går samlades för sina årliga kommun- och landstingspolitiska dagar i Norrköping. Inte nog med att partiet gjort ett dåligt val, följt av ännu sämre opinionssiffror — nu har också den inre sämjan spruckit.
Strax innan mötet rapporterades att det inflytelserika partidistriktet i Uppsala (och den något mindre inflytelserika lokalavdelningen i Boxholm) har krävt öppet att Göran Hägglund ska petas till förmån för Mats Odell. Därmed tar den inre kritiken mot Hägglund formen av en konkret utmaning.
Det är förståeligt att Kristdemokraterna känner sig pressade av sina usla opinionssiffror, men de flesta partimedlemmar lär samtidigt inse att partiets problem inte stavas Göran Hägglund. Tvärtom finns det knappast någon svensk partiledare som så konsekvent hyllas för sina framträdanden, eller som besitter sådan medial potential.
Ju mer etablerad Hägglund blir i rollen, desto effektivare lär han dessutom bli som kristdemokratins ständigt leende ansikte utåt. Han har visserligen suttit på posten i sex år redan, men småpartiernas ledare har ofta lång startsträcka — Miljöpartiets ”Wetterstrandeffekt” dröjde exempelvis åtta år efter språkrörstillträdet.
Hägglunds skickliga och lättsamma mediehantering gör honom till en utmärkt kandidat för ett liknande uppsving, men ännu har det inte visat sig. Och nu slipas knivarna. Att avsätta Hägglund vore ett misstag som förmodligen skulle kosta partiet dyrt. Inte för att Mats Odell nödvändigtvis vore en sämre ledare. Hans politiska profil är inte särskilt distinkt från Hägglunds, åtminstone inte utåt, men han är mer av en traditionell politikertyp än Hägglund — lite torrare, lite säkrare. Kanske är det det vad partiet menar sig behöva, om Hägglunds mediala kvaliteter nu ändå inte lett till något genombrott.
Men den odellska utmaningen är ändå ett orostecken. Att det är just Uppsaladistriktet som drar blankt mot den sittande partiledaren ger en antydan om vilka krafter det är som börjat röra på sig i opinionskrisens spår. Uppsala-KD är inte vilket partidistrikt som helst, utan uppfattas av många snarare som en frontorganisation för Livets ord.
Det har länge funnits strömningar inom KD som snarast påminner om den amerikanska kristna högern. De kombinerar ett nyliberalt engagemang mot välfärdsstaten med ett distinkt oliberalt fokus på den heterosexuella kärnfamiljen som samhällets enda goda. Dessa grupper har uppenbarligen kommit att se Hägglunds mjukt socialkonservativa fokus som ett hinder för sin agenda.
Mats Odell bör se upp så att han inte gör sig till verktyg för sådana strömningar. Att partikrisen leder KD till ideologiska omprövningar är en sak, men det gäller att se till att den konservativa högerflygeln inte tar tillfället i akt att kapa partiet.