Jan Björklund har stora planer för den svenska skolan och elevernas resultat. Men trots ambitionerna och en högt uppskruvad reformtakt, riskerar mycket att gå om intet. Tidigare betyg, tydligare kunskapskrav och en lugnare skolmiljö kan aldrig bli annat än tomma utfästelser om det inte också finns duktiga och drivna lärare som ser till att de blir verklighet.
Och inom bara några år kan det bli problem med lärarbemanningen i skolorna. Samtidigt som ett stort antal lärare pensioneras gapar nämligen platserna tomma på lärarutbildningen i Uppsala. Situationen är densamma i resten av landet. På nyhetsplats har UNT de senaste dagarna skrivit flera artiklar om det bekymmersamma läget. Det är inte bara så att det är färre sökande än antalet platser till lärarutbildningen. Snittbetyget bland de sökande har sjunkit markant de senaste åren och redan efter en termin lämnar 20-30 procent av de nyantagna studenterna de redan halvfulla föreläsningssalarna.
Om regeringens högt ställda skolpolitiska ambitioner ska infrias är det ett absolut måste att fler vill utbilda sig till lärare. Det är lätt att konstatera att lösningen heter höjd status för läraryrket. Det är betydligt svårare att precisera hur denna åtråvärda statushöjning ska uppnås.
Till UNT säger Jan Björklund att regeringens reformer i sig, särskilt lärarlegitimationen och den nya lärarutbildningen, kan höja yrkets status. Han exemplifierar med Finland där löneläget är ungefär detsamma som i Sverige, men där det går ”tio sökande per plats” på lärarutbildningen. Det går dock inte blunda för den roll lönen spelar. Lärarutbildningen är lång och efter avslutad examen är studieskulderna följaktligen höga.
Lönefrågan kan inte Jan Björklund göra någonting åt. Det ansvaret vilar hos kommunerna, arbetsgivarna, men där är intresset ljummare. Det talas om att satsa på lärarna, men det återspeglas sällan i praktisk handling. I Uppsala har man valt att avsätta pengar för att återinrätta lektorat, vilket är en tydlig statushöjare. Men kommunalrådet Cecilia Forss (M) vill varken blanda sig i löneförhandlingarna eller avsätta mer pengar i budgeten för löner. Det förra är förståeligt, men det senare är inte alls lika självklart. Det är en prioriteringsfråga.
Förutom att på olika sätt förbättra de lokala förutsättningarna, kan förstås politikerna även skjuta till ytterligare medel till skolan. Jan Björklund vet vad han talar om när han lägger detta ansvar på kommunerna: när han själv tillträdde som skolborgarråd i Stockholm ökade han skolanslagen med mellan 7,5 och 10 procent på ett år.
Varken staten eller kommunerna kan göra allt, ansvaret är delat, men tillsammans har de makten att på allvar förändra förutsättningarna för lärarna, skolan och eleverna.