Hur står det till med kunskapsnivån bland svenska studenter egentligen? Frågan väcktes när Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala universitet, tidigare i år gick ihop med en grupp kolleger och skrev en debattartikel i Upsala Nya Tidning. Sedan dess har ämnet blivit en följetong i svenska medier.
I botten ligger förstås problemen i den svenska skolan. Men steget in på universiteten behöver också förändras.
Det många universitetslärare framför allt vittnar om är hur studenter saknar förmåga att förstå instruktioner och tillgodogöra sig ny kunskap. I många fall är språkfärdigheterna och de allmänna förkunskaperna så låga att hälften av studenterna inte når upp till betyget godkänt på grundkurserna.
Fenomenet är inte heller unikt för Uppsala universitet. I Expressen berättade Krzysztof Bak, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, om hur det har varit nödvändigt att sedan 90-talet kontinuerligt sänka nivån på kurserna. Det som för 20 år sedan utgjorde innehåll i B-kursen avhandlas numera på D-nivån. Ebba Lisberg Jensen, universitetslärare vid Högskolan i Malmö, har bland annat i programmet OBS i P1 gett exempel av samma slag. Många av de enskilda exemplen från universitet och högskolor är anmärkningsvärda. Sammantaget ger de en dyster bild av kvaliteten på utbildningarna.
Det är olyckligt att lärarutbildningen särskilt drabbas av försämringarna. Det hänger rimligen ihop med att det räcker med bottenresultatet 0,1 poäng på högskoleprovet för att komma in på programmen för grundskolelärare eller ämneslärare.
Låga antagningskrav på lärarprogrammen går också ut över undervisningen. Nationalekonomiska föreningen i Uppsala börjar nästa läsår till exempel med en separat kurs för ämneslärarprogrammet för att för få lärarstudenter klarar den vanliga grundkursen. Det blir svårt att locka fler duktiga studenter till läraryrket så länge det finns ett glapp i nivån på undervisningen mellan lärarutbildningen och andra program.
Utgångspunkten för diskussionen om kunskaperna hos universitetsstudenter måste förstås vara bred. Det är grundskolans uppgift att lära barn läsa och skriva. De teoretiska programmen på gymnasieskolan ska förbereda eleverna för en akademisk utbildning och ge dem goda förkunskaper.
Statistiken antyder att färdigheter från grundskola och gymnasium har blivit en klassfråga. Det är roten också till universitetens problem.
Men urvalet till universitetsutbildningarna måste i sig också fungera. Regeringen beslutade i förra veckan att undersöka möjligheterna att införa en godkändgräns på högskoleprovet. Det skulle innebära att den som inte når upp till ett givet resultat inte är behörig att söka med sina provpoäng till universitetet. Om det i praktiken leder till att färre studenter kommer till utbildningar med bristfälliga kunskaper vore det inte fel.
Större inslag av antagningsprov, med tester och intervjuer, kan dock vara ett bättre alternativ i det avseendet. För att det ska fungera måste dock universiteten tillåtas att ställa absoluta snarare än relativa krav i antagningen. Det måste vara tydligt för de blivande studenterna vilka förkunskaper som är nödvändiga för att klara utbildningen.
I steget mellan skola och universitet bör utbildningsväsendet också kunna stärkas. Universiteten organiserar framgångsrikt de så kallade naturvetenskapliga basåren, som utgör en effektiv ingång till högre utbildning.
Det vore rimligt att den som behöver ”läsa upp” sina betyg – eller bättre förbereda sig inför en utbildning på högskolenivå – på ett liknande sätt kunde göra det i anslutning till ett universitet eller en högskola där det ställs högre krav på lärande och kunskaper. Färre studenter skulle på det sättet utsättas för den kalldusch det innebär att inte klara sina första tentor.