Man kan välja samma svarsalternativ på alla frågor i högskoleprovet och få betyget 0,4. I dag räcker det med 0,1 för att komma in på lärarutbildningen.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gör det enda möjliga när han nu aviserar att man ska kunna bli underkänd på provet och alltså inte heller kunna åberopa ett uselt resultat när man söker högre utbildning. Siffran 0,1 drar löje över hela lärarutbildningen. En första förutsättning för att långsiktigt öka intresset för läraryrket måste vara att intrycket att vem som helst utan förkunskaper kan bli lärare försvinner.
Men hela situationen är ändå ett slags Moment 22 – ett dilemma som saknar lösning, en situation där det riskerar att bli fel hur man än gör. Antalet lärare som under de närmaste åren kommer att avgå med ålderns rätt är mycket stort. Vi får alltså stora luckor att fylla.
De som tas in med hjälp av högskoleprovet är långt ifrån alla. Andra söker och kommer in direkt på sina gymnasiebetyg. Så länge antalet studenter som tas in vid varje tillfälle är oförändrat så betyder möjligheten att få underkänt på högskoleprovet att fler i stället tas in från gymnasiet – och alltså att man då kan komma in på lägre betyg än nu. Problemet kommer tillbaka från andra hållet.
Alternativet är förstås att inte acceptera lägre poäng än nu för dem som söker på sina gymnasiebetyg. Men då tvingas man minska antalet utbildningsplatser – och antalet lärare som examineras ut riskerar att bli lägre. Det leder förmodligen i sin tur till att lönerna går upp – vilket i sak inte är mer än rimligt. I nästa steg kanske fler då söker sig till lärarutbildningen. Men någon omedelbar effekt ska man inte vänta sig och för kommunerna och de enskilda huvudmän som driver många skolor kan situationen bli besvärlig.
Om regeringen tror att man löst problemet genom att införa en möjlighet att underkänna dem som gör högskoleprovet så bedrar man sig. Hela frågan måste angripas i ett större sammanhang. En ofrånkomlig utgångspunkt måste vara att hävda den högre utbildningens kvalitet.
Ännu en utgångspunkt måste vara att öka läraryrkets attraktivitet – det förekommer alltför ofta att de som söker lärarutbildning bara gör det för att de inte har något annat alternativ. Och målet måste naturligtvis vara att äntligen få en politisk samsyn om en nationell kunskapsskola och om läraryrkets avgörande roll för att det målet ska kunna nås.
Högre krav och högre lön kommer att höja läraryrkets status. Men det handlar om effekter som kommer gradvis, medan bristsituationen samtidigt riskerar att bli akut. Varken regering eller opposition kan lösa detta med någon enkel åtgärd, men de har båda ett ansvar för att kvaliteten upprätthålls.