Högskolans stora famn
175 miljoner ska den kosta, utbildningsminister Leif Pagrotskys satsning på 3 500 nya högskoleplatser under de kommande åren. Utbildningsministern menar att satsningen är nödvändig eftersom ungdomskullarna har blivit större och att söktrycket på landets högskolor är så stort att många inte kommer in på den utbildning de vill gå.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ordföranden för SACO, Anna Ekström, kallar satsningen "obegriplig" och påpekar att arbetslösheten redan nu är hög bland akademiker. Dessutom har flera lärare så stor undervisningsbörda att många får sköta forskningen under semestern, en situation som knappast förbättras av att studenterna blir fler. Pengarna borde i första hand satsas på forskning, inte på fler högskoleplatser, menar hon.
"När vi bygger samhället för framtiden vill vi ge människor styrka att vara flexibla genom en bra utbildning som ger goda kunskaper", skrev utbildningsministern och hans kolleger i samarbetspartierna när satsningen presenterades på DN Debatt i veckan. Och visserligen ställer dagens arbetsliv i allmänhet högre kunskapskrav än tidigare, även för mindre kvalificerat arbete. Samtidigt kan det inte vara högskolans uppgift att bedriva en allmän vuxenutbildning. Den högre utbildningen måste framförallt uppfylla
vissa krav på kvalitet i forskning och undervisning.
Dessvärre är regeringen inne på en annan linje. Den nya högskoleproposition som presenterades i början av sommaren innehöll bland annat förslaget att kravet på godkänt i svenska och engelska slopas för högskolebehörighet. Genom att på så vis sänka kraven för behörighet kan än fler beredas plats i den högre utbildningen.
Kanske får satsningen på fler studieplatser alldeles inför valet ses som ytterligare ett finurligt sätt av regeringen att frisera arbetslöshetsstatistiken. Men regeringens fokus på bredd och kvantitet i den högre utbildningen är framför allt ytterligare ett socialdemokratiskt jämlikhetsprojekt. Huvudsaken tycks vara att alla som vill läsa vidare får plats i högskolans famn. Och allra helst ska den högre utbildningen finnas tillgänglig alldeles runt hörnet, när varje ort stor nog att rymma en Ica-butik och en gågata måste begåvas med en högskola.
Det är framför allt ungdomar från arbetarhem som gynnas av minskad konkurrens om studieplatserna och att man nu försöker slussa in så många som möjligt i den högre utbildningen får ses som ett sätt att försöka komma åt den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen. Men det är ett problem som måste angripas långt tidigare. Avgörande är att grund- och gymnasieskolan förmår förmedla den kunskap som krävs för att eleverna senare ska kunna stå sig i konkurrensen om högskoleplatserna — inte att kraven på de sökande sänks.