Valet innebär därmed att den amerikans-ka demokratin har stärkts i två väsentliga avseenden - valdeltagandet har ökat och legitimiteten i Bushs valseger kan inte ifrågasättas. Det finns också skäl att tro att det politiska intresset kommer att ligga kvar på en hög nivå - miljontals nya väljare har registrerats och för den stora minoritet som velat rösta bort Bush börjar nedräkningen inför 2008 redan i dag.
Bush kan ju inte omväljas en gång till och vicepresident Cheney är rimligen för gammal för att kunna ställa upp om fyra år. Därmed är frågan om vilka kandidater som kan bli aktuella 2008 mer än vanligt öppen, både bland demokraterna och republikanerna. Den starka polarisering som Bush och republikanerna har skapat kommer att göra att intresset för politik består.
Bushs seger är klar men inte överväldigande. I ett val som mer hade präglats av ekonomiska och andra inrikespolitiska frågor hade Bush troligen haft svårare att hävda sig. Den som vill kan jämföra både med valet 1992, då Bill Clinton slog ut George Bush den äldre, och med valet 2000 då Al Gore fick flest röster i landet som helhet medan Bush tilldömdes segern i den avgörande staten, Florida.
Men sedan år 2000 har en ny faktor, nämligen terrorismen, tillkommit. Många utanför USA har alltjämt svårt att förstå vilket djupt intryck attackerna den 11 september 2001 gjort på ett folk som vant sig vid att leva säkert i skydd av oceaner och vänligt sinnade grannar. Det var kritiken mot Bush för att genom misstag före och efter Irakkriget försvåra kampen mot terrorismen som var Kerrys starkaste kort under valrörelsen.
Många letar nu efter tecken på att Bush under sin andra period kommer att uppträda mer samlande, mer som hela landets president, än under den första perioden. Det har i hela USA:s moderna historia ansetts självklart att en president, när valet väl är vunnet, aktivt strävar efter att överbrygga motsättningarna från valkampanjen.
Men när det gäller George W Bush talar mycket för att vi snarare ska vänta oss en fortsättning på den linje som kom att gälla omedelbart efter tillträdet. Trots att motkandidaten fick fler röster och trots att hela proceduren för att utse en segrare rev upp djupa sår valde Bush från första stund att uppträda som om han själv vunnit en stor majoritet. Då som nu planerades kampanjen och Bushs strategi som president av en mycket liten grupp personer som uttalat strävar efter att för lång tid framåt ersätta den balans mellan demokrater och republikaner som normalt gäller i det amerikanska systemet med en massiv och konservativ republikansk majoritet.
Medlet för att uppnå detta har varit att mobilisera de väljargrupper som brukar kallas för den kristna högern och som i flera tidigare val avstått från att rösta eftersom varken demokrater eller republikaner kunna tillfredsställa deras åsikter om abort, homosexuella, stamcellsforskning och andra "moraliska" symbolfrågor. Framgången är obestridlig och det är en rimlig utgångspunkt att den nya Bush-administrationen anser sig tvungen att leverera åtminstone en del av det som dessa väljare väntar sig
Till skillnad från i Europa handlar de stora konfliktfrågorna i amerikansk politik i dag om värderingsfrågor utan samband med väljarnas sociala bakgrund eller ekonomi, och de som har starka övertygelser i denna typ av frågor är sällan kapabla att kompromissa.
Något annorlunda kan det vara med utrikespolitiken. Administrationen har offentligt tvingats medge flera grova felbedömningar i Irakfrågan och Bush har uppenbarligen insett att det inte i längden är hållbart att helt ignorera FN och många av USA:s normala allierade. Om valen i Irak i januari kan genomföras och ge rimlig legitimitet för en ny ledning så kan man tänka sig att vägen öppnas för en nystart för Bushadministrationens relationer till omvärlden. Om valet inte kan genomföras eller inte leder till någon stabilisering av läget blir det svårare. USA kan inte fortsätta att försöka kontrollera Irak i evighet - samtidigt som den övriga världen har ett medansvar för att bidra till att landet kan återuppbyggas.
USA är, som Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright, uttryckt saken "the indispensable nation", en nation vars medverkan är oundgänglig för att stärka demokrati, utveckling och säkerhet i världen. George W Bush skulle säkert hålla med. Nu har han fått en ny möjlighet att lägga en djupare innebörd i denna tanke.