Lugnets anställningskontrakt är tidsbestämt och löper ut först i mars 2015. Avtalet är sedan slutet av 1980-talet standard för generaldirektörer och nästintill omöjligt att bryta. Tidigare var myndighetschefer i princip livstidsanställda men på grund av att man ville undvika att någon satt för länge har man i stället infört ett system där generaldirektörerna sitter sex år. Det är i princip bara om generaldirektören döms för brott som avtalet kan avbrytas.
Det kan också tjäna som ett sätt att hindra att regeringen indirekt kringgår förbudet mot så kallat ministerstyre. Enligt regeringsformen får en minister inte försöka styra hur en myndighet agerar i ett enskilt fall. Denna myndigheternas självständighet skulle kunna äventyras om ministrar hade möjlighet att avskeda alltför självständiga generaldirektörer. För att generaldirektörer ska kunna vara oberoende i relation till sin minister måste de veta att de inte riskerar hus och hem om de fattar ett obekvämt beslut.
Lugnet-fallet är ett bland många, och i det större sammanhanget är den svenska modellen rimlig. Det måste vara möjligt att omplacera inkompetenta generaldirektörer, men också att garantera dem en viss säkerhet så att myndigheterna kan behålla sin självständighet.
Hur stora förmånerna bör vara kan dock diskuteras. En utredning som ska titta på generaldirektörernas generösa villkor pågår sedan förra året och blir färdig i slutet av året. Ett förslag är att man får behålla sin lön i max ett år efter uppsägning.
Det personliga ansvaret är dock en annan sak. Att Lugnet inte själv inser det orimliga i att hon efter att ha slösat miljontals skattebetalarkronor, fortsätter att låta folket betala hennes lön är pinsamt. Det enda rätta vore att själv säga upp sig och sedan börja om på nytt.
Om hon har anledning att tro på sin egen kompetens kan hon gott gå vidare i karriären.