I början av året var det fortfarande ”vi och dom” i västvärldens ekonomier. Finanskrisen 2008–2009 hade obönhörligt sorterat ut de länder som inte fått budgeten att gå ihop, länder som länge haft ekonomiska problem men som fram till krisen lyckats dölja detta på olika vis. Nu var sedan länge PIIGS-länderna i Europa ett begrepp och Grekland det värsta exemplet. Sverige tillförde dem som klarat sig, bäst av alla till och med. En tigerekonomi, gudbevars.
Men under sommaren hände något. Eller, rättare sagt, ingenting hade hänt med Greklands ekonomi under det första halvåret, trots periodvisa utbetalningar av stödlån, och det började nu stå klart att man inte skulle klara av detta. En skuldavskrivning framstod som det enda alternativet till konkurs och oron växte på finansmarknaderna.
I augusti misslyckades också USA:s kongress med att komma fram till ett förslag om budgetsanering. Fokus flyttades från Grekland till Italien och Spanien och snart till hela eurozonen. Vi började så smått att oroa oss för räntan på tioåriga statsobligationer i olika länder när vi drack morgonkaffe. Knappt tre år efter finanskrisen var skuldkrisen född.
Den som är satt i skuld befrias från sitt uppdrag, hette en följetong under 2011 då regeringscheferna i Irland, Portugal, Spanien, Grekland och Italien samtliga fick avgå. USA:s president Barack Obama hade nog stunder under året då han gärna gjort detsamma. Att styra landet under sin andra halva av mandatperioden med kongressen emot sig var ingenting han hade önskat på förhand.
I många fall är bytet av regering mer symboliskt. De nya regeringarna har att ta sig an samma problematik på i princip samma sätt. Handlingsfriheten är starkt begränsad när de offentliga utgifterna måste ned snabbt. Men symbolik kan vara nog så viktigt i krislägen. De nya ledarna har antingen vunnit val eller godkännts av breda majoriteter i parlamentet.. De åtgärder som nu genomförs är legitima och görs i demokratisk ordning.
Det är vanskligt att klumpa ihop alla länder med statsfinansiella problem. De med sämst fungerande ekonomi, och som haft budgetunderskott under längst tid, kommer också att behöva längst tid för att ta sig ur krisen. Dit hör Grekland och Portugal, delvis också Italien. Dessa borde aldrig ha fått medlemskap i EMU utan att genomföra verkliga reformer och sedan hålla budgetunderskotten under kontroll.
Länder som Spanien och Irland har till alldeles nyligen haft god ordning på ekonomin, men har drabbats av en lånebubbla med rötter i bygg- och fastighetssektorn. Spanien och Irland skulle ha förutsättningar att, likt Sverige på 1990-talet och nyligen Lettland och Island, ganska snabbt ta sig ur krisen om de inte hade euron. Nu har de samma valuta som Tyskland och det kommer att ta betydligt längre tid innan företagen blir konkurrenskraftiga.
Den finanspolitiska pakt som borde ha ingåtts i eurozonen 1999 kan nu bli verklighet i mars efter beslut från EU-toppmötet i december. Euroländerna, under ledning av Tyskland och Frankrike, tog under bilan ett visst ansvar för situationen, beslutade om att stärka banksektorn och räddningsfonden samt att ge Internationella valutafonden IMF mer muskler. Och så ska det slutligen förhandlas fram hur de gemensamma budgetreglerna ska se ut och hur de ska kunna efterlevas.
Decembermötet till trots så finns skuldkrisen kvar. Spaniens arbetslöshet är lika hög som i november, 22 procent, och Greklands statsskuld är större än någonsin tidigare. Syftet med beslutet var främst långsiktigt, och att återställa marknadens förtroende. Detta har man också lyckats med, även om skuldkrisen består under minst hela 2012.
Varje land måste fortfarande göra sitt jobb och komma till rätta med sina specifika problem. Det har också börjat relativt bra för Greklands och Italiens ”expertregeringar” som sitter i väntan på kommande nyval.
Spaniens nytillträdde premiärminister Mariano Rajoy kan också få råg i ryggen när han ser vad Irlands nya regering åstadkommit. Skulle också Barack Obama bli omvald 2012 kan den positiva spiralen fortsätta. EU och euron kan då resa sig ur skuldkrisen, samtidigt som man lagt en grund för att den inte ska upprepas.