Sedan valrörelsen 2010 har regeringen drivit frågan om så kallade nystartszoner. Det borde den inte. Syftet med att införa skattelättnader i särskilt utsatta områden är visserligen gott, men som bekant helgar inte ändamålet medlen. Geografiskt och socioekonomiskt företagsstöd av det här slaget är både svårhanterligt och riskerar att hämma nyföretagande.
Detta har de remissinstanser tagit fasta på som nu underkänner det utredningsförslag om nystartszoner som presenterades i somras. Utredningen föreslår att företag med upp till 49 personer som verkar i områden med låg sysselsättningsgrad, hög andel socialbidragstagare och låg utbildningsnivå ska ges lägre sociala avgifter i upp till sju år. En förutsättning är att minst en fjärdedel av de anställda är bosatta i området.
Förslaget skulle effektivt stoppa företag från att expandera – så fort antalet anställda stiger över 49 eller omsättningen blir för hög försvinner skatterabatten. Det skulle dessutom låsa fast företagen till särskilda områden: flyttas verksamheten följer inte skattereduktionen med. Kravet på att minst 25 procent av de anställda ska bo i området, inom nystartszonen, ställer också till problem. Flyttar tillräckligt många av de anställda till andra stadsdelar försvinner bidraget. Det samma gäller förstås om områdets socioekonomiska ställning förbättras.
Med så osäkra spelregler blir det hopplöst att fatta långsiktiga beslut, något som in sin tur kan påverka bankernas vilja till kreditgivning. Förslaget bygger också på den omoderna, på gränsen till fördomsfulla, inställningen att människor i socialt utsatta områden inte kan eller vill ta jobb utanför den egna stadsdelen. Det hade kanske varit sant i de delar av landet där tillgång till bil är en förutsättning för att förflytta sig mellan boende och arbetsplats, men det är i våra storstadsregioner det är tänkt att nystartszonerna ska inrättas, de delar av Sverige där kollektivtrafiken är som mest omfattande.
Detta är förstås inte okänt för regeringen, inte heller att det är svårt att dra slutsatser av liknande försök i andra länder. Däremot är nystartszonerna ett sätt för regeringen försöka höja sysselsättningen bland ekonomiskt utsatta grupper utan att vidröra den fråga man vet att det egentligen handlar om – rörligheten på arbetsmarknaden.
Det är genom att göra det enklare och lönsammare för företag att anställa, att se över turordningsregler och anställningsskydd (givetvis parat med välfungerande, helst allmän, a-kassa), som avståndet mellan arbetslöshet sysselsättning minskar. Det är så utanförskapet på arbetsmarknaden långsiktigt kan minska.
En sådan politik kräver dock reformer som är impopulära hos vissa grupper. Hellre än att ta strid med LO och Socialdemokraterna väljer regeringen att föreslå symbolpolitik som stjälper mer än den hjälper. Det kanske är taktiskt riktigt. Men det är varken modigt eller effektivt.