Man känner ju igen problemet. Hur många gånger har inte de borgerliga partierna förberett ett samarbete inför valet utan att väljarna har imponerats.
Men den här gången är förutsättningarna bättre än förut, främst därför att centerpartiet numera är ett genuint borgerligt parti utan längtan att regera med socialdemokraterna. Nästa steg i processen är en träff med partiledarna hemma hos centerledaren Maud Olofsson.
Det är bra med ett förarbete av det slag som Fredrik Reinfeldt föreslår. De andra partierna har redan tidigare föreslagit liknande åtgärder. Men det är tydligt att Fredrik Reinfeldt ser sig själv som blivande statsminister med ett ansvar att åstadkomma ett trovärdigt alternativ till regeringen Persson. Hans planer är realistiska om än inte direkt entusiasmerande.
Sex områden ska samarbetet omfatta, åtminstone till en början: finans- och tillväxtpolitik, företagande och entreprenörskap, utbildning och forskning, sjukvård och omsorg, rättstrygghet och slutligen utrikes- och säkerhetspolitik.
Man kan notera vad som saknas, t ex alkoholpolitik, familjepolitik, energipolitik, de homosexuellas rättigheter, asylpolitik, bistånd med mera. Moderatledarens svar på detta är att partierna också måste få profilera sig inför valet. Det är rimligt. När det kniper brukar de fyra partierna kunna ena sig.
Men det är viktigt att, som Fredrik Reinfeldt noga understryker, hålla på de ekonomiska restriktionerna. Långsiktig finansiering av långsiktiga utgifter, inga teorier om dynamiska effekter och inga långsiktiga underskott. Detta skulle bli en uppgift för den första arbetsgruppen att se till. Ska vi gissa att Fredrik Reinfeldt hade tänkt sig en moderat ordförande för den gruppen?
Lars Leijonborg tycker inte att moderatledarens förslag är tillräckligt långtgående. Kanske är det så. Möjligen borde man pröva Carl B Hamiltons (fp) förslag om gemensamma sammanträden med riksdagsgrupper, partistyrelser, gemensamma försammanträden i utskotten etc för att uppnå en större förståelse för de andra tre partiernas argument och hjärtefrågor.
Men de borgerliga partiernas största problem är numera knappast den interna splittringen. Nej, oppositionens problem är att när valet kommer år 2006 har socialdemokraterna styrt i 65 av de senaste 74 åren. En majoritet av folket är mer eller mindre beroende av stat och kommun, och där lovar socialdemokraterna mer.
Att bryta den traditionen kräver att socialdemokraterna gör bort sig, som inför valet 1976 eller att landet står inför en ekonomisk katastrof som inför valet 1991. Om de fyra partierna verkligen ska lyckas erövra regeringsmakten gäller det framför allt att skapa en ny stämning av entusiasm och förnyelse. Att vara klok och realistisk är nog bra, men det krävs mer för att oppositionen ska kunna förverkliga sina drömmar.