Hotet från Ryssland
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Frågan kan förefalla lätt absurd, vilket den i sig förvisso också är. Mot bakgrund av den faktiska energipolitik som bedrivs, och de planer som finns på en del håll, är den ändå relevant att ställa.
I en debattartikel i Dagens Industri påminner riksdagsman Carl B Hamilton (fp) om en del obehagliga fakta och tendenser.
Bas El är ett konsortium bestående av 15 elintensiva svenska företag. Konsortiet vill importera rysk el till Sverige med hjälp av en kabel under Finska viken till det finska stamnätet och därefter vidare till Sverige. Man kan även tänka sig en direktkabel till Sverige.
Det är i och för sig lätt att förstå och sympatisera med den desperation som elintensiva svenska företag på goda grunder kan känna över den energipolitik som i dag bedrivs under stor påverkan från regeringens uttalat kärnkraftsfientliga stödpartier.
Enligt den gällande uppgörelsen om energipolitiken är förutsättningen för avveckling av ytterligare kärnkraftsreaktorer att industrins behov av el är säkrat. Någon omedelbar fara på taket borde det inte vara, och allt tyder också, just
nu, på att avveckling av någon ytterligare reaktor inte kommer att aktualiseras under nästa mandatperiod.
Men problemet ligger i osäkerheten. Det som "just nu" inte är aktuellt kan bli det. Vem garanterar att stödpartierna inte flyttar fram positionerna?
Att Bas Els huvudmän inte vill vara utlämnade åt miljöpartiet och vänsterpartiet - och gärna vill komma runt det problemet genom att öka tillgången på el genom import är lätt att förstå. Men man får akta sig så att man inte löser det problemet på så sätt att Sverige hamnar ur askan i elden.
Import av el från ryska kärnkraftverk är, kort sagt och av flera skäl, ingen bra idé. De reaktorer som skulle bli aktuella i detta sammanhang är de fyra reaktorer som ligger utanför S:t Petersburg. De är reaktorer av samma typ som i det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl, osäkra i förhållande till svenska och finska reaktorer.
Det är ett uppenbart och näraliggande svenskt miljöintresse att dessa reaktorer blir så olönsamma som möjligt. Att importera kärnkraft från dem samtidigt som man, om än valhänt, strävar efter att lägga ner den svenska kärnkraften är direkt omoraliskt.
Utöver dessa miljöskäl finns det också säkerhetspolitiska argument som talar emot storskalig import av rysk kärnkraft och gas.
Ryssland är helt enkelt ingen pålitlig leverantör. Det händer att landet begränsar sin elexport till andra länder och prioriterar sin egen efterfrågan - vilket drabbade Finland i vintras.
Men framför allt är Ryssland fullt berett att ogenerat använda sina olje- och gastillgångar i politiska utpressningssyften. Det drabbade Ukraina i början av året och tycks ha haft det goda med sig att ögonen öppnades i många europeiska huvudstäder.
Naturgas är ingen idealisk energikälla om målet för energipolitiken är att minimera utsläppen av växthusgaser. Möjligen är den ändå, åtminstone för en tid, ofrånkomlig. Den bör då i största möjliga utsträckning importeras från andra länder
än Ryssland.
Hotet från ett energipolitiskt beroende av Ryssland är större än hotet från den svenska kärnkraften. Det understryker åter behovet av en tillnyktring i den svenska energipolitiken.