Den uppblossande budgetstriden i Socialdemokraterna handlar inte så mycket om ideologi som om dåligt ledarskap. Att det största partiet har falanger med olika åsikter, traditionalister och förnyare, är ingenting nytt. Därför är det särskilt viktigt att alla beslut förankras och att man lagt diskussionerna bakom sig. Det verkar den nya ledningen ha svårt att klara av.
Håkan Juholt inledde sitt partiledarskap med flera mycket ideologiska tal. Kongressombuden jublade i mars över uttryck som solidaritet och värdedriven tillväxt och det skrattades på torget i Borlänge 1 maj åt jämförelsen mellan Reinfeldt och pingvinerna. Det som många gav uttryck för efteråt var trygghet, att nu ?kände man igen sitt parti?.
Men även exempelvis Göran Persson framkallade ofta såväl trygghet som jubel i sina tal. När han sedan lade politiska förslag, utifrån ?det rådande ekonomiska läget?, knöts säkert en del nävar här och var i landet. Skillnaden under Juholt är att nu knyts nävarna ända in i partiets centrum, i riksdagsgruppen.
Jämförelsen med Persson är något orättvis. Liksom Mona Sahlin har Juholt tagit över ordförandeskapet i opposition, något som partiet inte tycks vara organiserat för. I det tidigare statsbärande partiet finns djupt rotat att nya idéer genast omsätts till landets politik, att man kan förhålla sig välvilligt men inte nödvändigtvis behöver ta hänsyn till samarbetspartner eller politiska motståndare.
Men detta fråntar inte Håkan Juholt ansvaret för brister som nu kommit i öppen dager. Hans närmaste krets är en blandning av gamla kompisar och svaga kort. De förslag som kommer, just nu från duon Juholt och Tommy Waidelich, verkar lite hipp som happ.
Inte ens den egna riksdagsgruppen tycks ha fattat att ?social demokrati? betyder oförändrad a-kassa och nästan oförändrad sjukförsäkring. Eller att rutavdraget, som det finns kongressbeslut på att avskaffa, ska vara kvar. Nej och ja till Libyeninsatsen och ja till federal EU-skatt är andra exempel på ogenomtänkta hugskott från S-ledaren.
I och med Mona Sahlins avgång i fjol bröts trenden med långvariga S-ledare och Håkan Juholt kan nog se fram mot partikongressen 2013 med viss bävan. Förnyarna i partiet bidar sin tid. Budgetkrumbukterna kan åtminstone sägas vara början på ett tillmötesgående från Juholt, som dock glömt att förmedla sina avsikter till resten av partiet.
Juholt bör heller inte ta lätt på kritiken från partiets kvinnoförbund. Mannen som av många anses ha lett en kupp mot partiets första kvinnliga ordförande, sparkat en föräldraledig kvinna från sitt uppdrag och knappt låtit partisekreteraren Carin Jämtin komma till tals har ett begränsat manöverutrymme.
Ledarskap är en svår konst, och svår att identifiera hos oprövade personer. Trovärdighet och förutsägbarhet är dock viktiga egenskaper. Och det går inte att med trovärdighet tala om pingviner som tränger sig samman i värmen om man själv befinner sig på ett isflak med Tommy Waidelich.