Det låter onekligen fint. Men grunden för migrationsministerns uttalande är att begreppet "humanitära skäl" försvinner. Visserligen är det inte politikens begreppsapparat utan dess innehåll som är det väsentliga, men som symbolik över den allt stramare hållning som har präglat svensk flyktingpolitik det senaste decenniet är förändringen talande. Begreppsförändringen får helt enkelt betraktas som en anpassning till verkligheten. Den som har undrat om det finns något kvar av den humanistiska svenska flyktingpolitiken får nu ett lika uppriktigt som brutalt svar: Nej, inte ens i den symboliska terminologin.
Att det är just under migrationsminister Barbro Holmberg som termen "humanitära skäl" avskaffas är samtidigt knappast förvånande. När fem riksdagspartier — alla utom moderaterna och socialdemokraterna — föreslog att amnesti skulle ges till de cirka 150 flyktingbarn som förlorat livsgnistan så till den grad att de måste sondmatas menade migrationsministern att ett sådant beslut "skulle kunna leda till humanitär katastrof". Det säger inte lite om den socialdemokratiska regeringens syn på vad som kännetecknar en humanitär flyktingpolitik.
I takt med att de humanitära skälen försvinner introduceras i stället termen "skyddsskäl". Den "ribba" som sänks handlar alltså om vad som definieras som förföljelse. Migrationsministerns förhoppning är att detta begrepp ska vara tydligare än det förra och att det ska resultera i en snabbare prövningsprocess. Men det är sannerligen inte detsamma som att minska hindren att komma till Sverige, för det är upp till domstolarna att utveckla praxis.
Att praxis har hårdnat de senaste åren står bortom allt tvivel. Signalen från regeringen har varit glasklar: Färre ska ta sig hit, och av dem som ändå gör det ska färre få stanna. Det är också tydligt att budskapet har gått fram. Förra året minskade antalet asylsökande med en fjärdedel jämfört med året innan.
En lång rad socialdemokratiska migrationsministrar har fyllt löftesrika debattartiklar med förklaringar om hur generös den svenska flyktingpolitiken är, samtidigt som de konkreta förslagen oftast har inneburit hårdare regler av olika slag. Maj-Inger Klingvall ville redan för fem år sedan "hjälpa" utländska kvinnor undan misshandel genom att inte ge dem uppehållstillstånd. Jan O Karlsson introducerade två år senare idén att flyktingars möjlighet till förnyad ansökan kraftigt skulle begränsas — en
fråga som Barbro Holmberg har drivit vidare med kraft. Att flyktingar får överklaga avslagsbesked innebär att ge dem "falska förhoppningar" har migrationsministern slagit fast.
Förslaget kommer nu att bli verklighet. Lyckligtvis sker samtidigt en rejäl förbättring av rättssäkerheten i asylprocessen. Den 1 januari nästa år ska Utlänningsnämnden läggas ner, en nedläggning som socialdemokraterna in i det sista har motarbetat.
Nu införs dock det domstolsförfarande som övriga riksdagspartier länge har pläderat för. Ett avslag på asylansökan ska prövas i första hand i länsrätten, med möjlighet till överklagan hos kammarrätten i Stockholm.
Den goda nyheten är alltså att Sveriges flyktingpolitik från och med nästa år förmodligen kan kallas för rättssäker. Betydligt mer illa ställt är det tyvärr med humaniteten.