Hur hög är arbetslösheten?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Denna siffra är, försäkrar statsrådet, resultatet av en statistisk metod som alla EU-länder är eniga om och tillämpar — och som därför ger resultat som är helt jämförbara, och dessutom visar att Sverige ligger bättre till på detta område än de flesta andra, om inte rent av alla EU-länder. Därmed, tycks statsrådet mena, behöver fler ord inte spillas på den saken.
Men är det verkligen så enkelt? Vad säger denna siffra om hur många som verkligen varje dag går till ett jobb? Regeringens officiella siffra för sysselsättningen ligger på 77 procent av arbetskraften.
Men från LO-borgen, av alla ställen, börjar avvikande röster hävda att arbetslösheten snarare ligger på 20—25 procent, än under 10 procent — och att sysselsättningen inte når upp till mer än drygt 60 procent
i stället för regeringens siffra på 77 procent.
Det har tidigare hävdats av förre EU-parlamentarikern, numera utredaren på LO:s näringspolitiska enhet Hans Karlsson — ej att förväxla med arbetslivsministern.
Nu säger också Jan Edling samma sak i en rapport som LO-ledningen valt att stoppa, vilket medfört att Edling sagt upp sig från sitt arbete på LO.
Edling har gått igenom alla landets kommuner och funnit ett mycket intressant mönster.
I något förenklad sammanfattning visar det sig att ju svagare sysselsättningen är i en kommun, desto fler av dess invånare blir förtidspensionerade eller sjukskrivna. Och, omvänt, ju starkare det privata näringslivet är, desto färre långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.
Arbetslivsministern förnekar i och för sig inte sambandet, utan kallar det rent av för en "välkänd sanning" som man bara behöver gå till "officiell statistik" för att konstatera. Men denna insikt tillåts inte påverka hans resonemang om arbetslösheten. Den påstås alltjämt ligga kring 10 procent och därmed basta.
Naturligtvis kan man inte hävda att alla som förtidspensionerats — och de uppgår nu till hela 10 procent av den arbetsföra befolkningen — ingår i den dolda arbetslösheten, vilket självfallet inte heller kan påstås om alla långtidssjukskrivna. I många av fallen är åtgärderna givetvis medicinskt motiverade.
Men det är att blunda för en politiskt förvisso obehaglig verklighet när man som regeringen och LO-ledningen med en alltmer växande krampaktighet försöker göra troligt att arbetsmarknadshänsyn skulle spela en helt försumbar, för att inte säga totalt obefintlig, roll för besluten att långtidssjukskriva och förtidspensionera.
Det intressanta är att insikten om denna verklighet nu förefaller att ha blivit så allmänt spridd att den inte längre, som för bara några år sedan, behändigt låter sig viftas bort med indignerade formuleringar om "nyliberal svartmålning" av "det här fina gamla landet".
Nästa steg är rimligen en ökad öppenhet hos allt fler för att pröva andra modeller för arbetsmarknadspolitik än den traditionella socialdemokratiska. Det skulle på allvar hota den socialdemokratiska hegemonin.