Östra Kongos resursrikedom är dock lika mycket förbannelse som ekonomisk tillgång. I den konflikt som satt skräck i regionen under mer än ett decennium försörjer sig krigsherrar genom korruption och utvinning av åtråvärda mineraler. Naturresurserna både göder våldets ekonomi och förstärker konfliktens destruktiva intressen.
Situationen känns igen för den som sett filmen Blood Diamond från 2006. Actiondramat utspelar sig i Sierra Leones inbördeskrig, en konflikt som fick bränsle av diamanthandeln. Filmens slutar med att en av huvudpersonerna reser till Kimberley-konferensen i Sydafrika för att vittna om diamanternas roll i kriget. Över de senaste drygt tio åren har den så kallade Kimberleyprocessen också framgångsrikt bidragit till att minska handeln med konfliktdiamanter radikalt. Processen ledde till en frivillig men effektiv mekanism för certifiering och övervakning som över 70 länder hittills anslutit sig till. Man räknar med att mindre än en procent av världshandeln med rådiamanter i dag utgörs av stenar från konflikter, jämfört med 15 procent under 1990-talet.
Kan världssamfundet göra om detta trick också för konfliktmineraler?
Det finns dessvärre både iögonfallande och grundläggande skillnader mellan handeln med glittrande smyckestenar och handeln med dolda metalldelar i telefoner. Framför allt ingår konfliktmineralerna i oändligt komplexa leverantörskedjor med mellanhänder och förädling, som gör det oerhört svårt att garantera en elektronikkomponents mångdubbla ursprung. En ytterligare skillnad är att diamantindustrin, till skillnad från elektronikindustrin, är koncentrerad till ett fåtal länder och företag. Slutförsäljningen av diamanter var åtminstone för tio år sedan koncentrerad till USA och EU, något som inte är sant för dagens elektronik. Sammantaget blir det minst sagt besvärligt att effektivt komma åt de akuta problem som konfliktmineralerna skapar. Det får dock inte hindra effektiva åtgärder.
USA började 2010 processen med en egen lagstiftning som ska tvinga företag att redovisa vissa mineralers ursprung. Margot Wallström, FN:s representant mot sexuellt våld i konflikter, och Lena Ag, generalsekreterare i Kvinna till Kvinna, förespråkade på DN debatt (30/7) att EU också ska stifta en sådan typ av lagstiftning. Men ett sådant angreppssätt innebär tyvärr att man riskerar spänna vagnen framför hästen.
Åtgärder mot konfliktmineraler bör ha som mål att strypa krigsherrarnas försörjning utan att drabba centralafrikanska länders reguljära ekonomi. Genom lagstiftning i USA och EU minskar vi i bästa fall den blodiga elektroniken i våra egna fickor. I värsta fall hindrar man i praktiken inte möjligheterna för krigsherrar att få avsättning för en till världsmarknaden sett liten volym råvaror på annat håll, samtidigt som stora företag helt lägger om sina leverantörskedjor och vänder sig från Afrika till Australien och Brasilien för att kunna möta lagens krav. Det skulle inte bara kunna slå hårt mot Kongo utan också närliggande Rwanda där sårbarheten för svängningar i exportpriserna är stor.
I stället bör principerna i Kimberleyprocessen få råda också för mineralerna. I praktiken har processen kommit att bli en multilateral plattform där universella bestämmelser för handel, tillsyn och transparens förhandlas mellan de deltagande länderna. Det är viktiga principer som inte enskilda länder framgångsrikt kan tillämpa på egen hand.
Det krävs dock ett större ansvarstagande från företag, högre krav från konsumenter och en konstruktiv dialog mellan centralafrikanska länder och omvärlden. I slutändan krävs också att man tillämpar effektiv lagstiftning, men det är ett steg som inte bör hastas fram.