Tidigare under sommaren presenterade Nämndemannautredningen sitt förslag till reformering av nämndemannasystemet (SOU 2013:49). Frågan om det lämpliga i att lekmän är med och dömer i våra domstolar blev då åter aktuell.
Idén med lekmannadomare är i grunden vettig. Domstolarna är en del av den statliga maktapparaten, och det finns därför ett starkt intresse av insyn i och folklig förankring av deras verksamhet.
Systemet med lekmannadomare är ett sätt att bidra till sådan insyn och förankring, vilket i sin tur stärker legitimiteten hos och allmänhetens förtroende för den dömande makten.
Den vanligaste invändningen mot nämndemannasystemet är att det skulle innebära att rättssäkerheten och den juridiska korrektheten hos domstolsavgöranden sätts på spel, eftersom nämndemännen saknar juristutbildning. Detta kan intuitivt låta som en rimlig invändning. Vid närmare eftertanke är den dock inte särskilt hållbar.
Dömande handlar i relativt stor utsträckning om att kunna göra goda, förnuftiga bedömningar, snarare än juridisk-teknisk excellens. För att till exempel avgöra vem som ska få vårdnaden om ett barn, eller graden av sannolikhet i ett vittnesmål, är inte förmågan att tillämpa komplicerad lagtext det centrala, utan snarare gott omdöme, god personkännedom och, om man så vill, ”sunt förnuft”.
Jurister är experter på att tillämpa lag, men de besitter knappast denna typ av egenskaper i högre utsträckning än andra människor. Med detta i åtanke är det snarare till fördel för domstolsavgörandenas kvalitet att det vid sidan av juristdomarna sitter personer med annan utbildning, bakgrund och erfarenhet i våra domstolar.
Därtill är det knappast så att nämndemännen på eget bevåg och oberoende av varandra och juristdomaren kommer fram till om exempelvis en åtalad ska dömas till brott och vilket straffet i så fall ska bli. Det är något som juristdomaren och nämndemännen tillsammans diskuterar, efter att juristdomaren redogjort för fakta i målet och innehållet i aktuella lagregler.
Samtidigt kan det konstateras att det nuvarande nämndemannasystemet kantas av allvarliga problem, på grund av dess partipolitiska kopplingar. Även fast det inte finns något krav på medlemskap i ett politiskt parti för att vara nämndeman, är det via de politiska partierna som rekryteringen sker.
Detta inskränker kraftigt nämndemannakårens representativitet, och därmed systemets legitimitet. Och även fast nämndemännen, liksom juristdomarna, inte får väga in några politiska hänsyn i sina bedömningar, är själva misstanken om ett politiserat domstolsväsende problematisk.
Nämndemannautredningens viktigaste förslag går därför ut på att bredda rekryteringen av nämndemän. Det föreslås att var och en ska kunna ansöka eller nominera annan till uppdraget, och att minst hälften av nämndemännen ska väljas från den grupp kandidater som inte blivit nominerade av ett politiskt parti.
Man kunde önska att utredningen valt att gå ännu längre i strävan att klippa nämndemannasystemets partipolitiska band, men den reformering som föreslås skulle i alla fall göra systemet avsevärt mycket bättre.
Att den dömande makten hålls åtskild från den lagstitande är en fundamental del av den liberala rättsstaten. En annan fundamental del är att medborgarna båda rent faktiskt har, och upplever att de har, insyn i statsmakternas verksamhet.
Ett väl fungerande system med lekmannadomare fyller därför en viktig funktion för att upprätthålla domstolsväsendets legitimitet. Däremot är det djupt problematiskt om vi har ett nämndemannaväsende som av allmänheten upplevs som politiserat, även om de flesta enskilda nämndemän sköter sitt uppdrag bra och seriöst.
Genom att, så som Nämndemannautredningen föreslår, avsevärt bredda rekryteringen av lekmannadomare kan vi få ett nämndemannasystem som både upplevs som legitimt, ger folklig förankring av den dömande makten och bidrar till kvaliteten i enskilda domstolsavgöranden.