Det har nu gått mer än tjugo år sedan friskolereformens genomförande. Det är anmärkningsvärt att friskoledebatten, nu senast i samband med Uppdrag gransknings avslöjanden, ännu präglas av så mycket känslor och dogmatism.
Vänstern tar varje exempel på en dålig friskola som intäkt för att hela systemet är dåligt. Detta är ohederligt; det finns dåliga och bra friskolor, och det finns dåliga och bra kommunala skolor. I grunden är det väldigt bra att elever och föräldrar har möjlighet att välja bort den skola som inte håller måttet, istället för att tvingas acceptera den som erbjuds av kommunen.
Samtidigt bidrar även anhängarna av friskolereformen till det uppskruvade tonläget. Det är som om man tror att friskolesystemet riskerar att gå under om man inte till varje pris försvarar alla dess delar.
Denna risk är i själva verket minimal. Socialdemokraterna vet att det vore politiskt omöjligt att genomdriva en förändring som tvingar skolor, som uppskattas av tusentals elever och föräldrar, att lägga ned Med den vetskapen borde även anhängarna av systemet vara öppna för att se de problem som finns. Att blunda för dem bidrar knappast till friskolesystemets legitimitet.
Att privata aktörer tillåts utföra offentligt finansierade åtaganden är positivt. Det ökar mångfalden och drivkrafterna till förbättring. Men samtidigt kan det finnas incitamentsproblem när offentligt finansierade skolor drivs med vinstintresse.
Detta är inte att säga att företag inte borde driva skolor. Däremot innebär det att det måste finnas kvalitetskrav, och att dessa krav måste vara utformade på ett genomtänkt sätt.
Påståendet att utbildning inte är som vilken verksamhet som helst används ofta i motståndet mot vinstdrivna skolor. Men det är inte desto mindre sant. Det är relativt svårt att utforma lämpliga incitamentssystem, eftersom utbildning är en väldigt komplex verksamhet. Skolans uppgift är att tillhandahålla utbildning av hög kvalitet, men att i konkreta termer definiera vad ” utbildning av hög kvalitet” är för något är svårt.
Därtill innehåller utbildning många dimensioner. God utbildning förser eleverna med faktakunskaper på en mängd olika områden, men den ska även bidra till kreativitet, nyfikenhet och bildning. Att mäta det förra är enkelt, att mäta det senare är betydligt svårare. Om incitamenten är fel utformade riskerar en allt för stor tonvikt att hamna på det lätt mätbara, på bekostnad av det mer svårgripbara.
Att vinstbegreppet har fått ett så laddat innehåll när det gäller just vissa delar av välfärdssektorn är besynnerligt. Vinststrävan ger incitament att förbättra och utveckla verksamheten, eftersom enda sättet att gå med vinst är att det finns en efterfrågan på den verksamhet som erbjuds.
Samtidigt går det inte heller i detta sammanhang att bortse från att utbildning är en tämligen komplex verksamhet. Det är för många föräldrar och elever väldigt svårt att bilda sig en klar uppfattning om olika skolors kvalitet, och därmed att göra välinformerade val.
Utan väl utformade kvalitetskrav finns det därför en risk att vissa friskoleföretag försöker öka sina vinster inte genom att göra utbildningen bättre, utan genom att skära ner på kostnaderna på sätt som inverkar negativt på kvaliteten. Inte heller av detta följer att friskolor inte ska få gå med vinst, däremot att det måste sättas upp väl utformade kvalitetskrav och att sanktionerna mot regelbrytare ska vara hårda.
Friskolesystemet är här för att stanna. Konkurrens, mångfald och möjlighet att välja bort dåliga skolor har ett uppenbart egenvärde. Det vore även värdefullt om friskoledebatten kunde anta ett mer konstruktivt tonläge.
Att skylla den svenska skolans alla problem på friskolorna och det fria skolvalet är direkt felaktigt. Men det är inte heller särskilt klokt att i försvaret av friskolesystemet bortse från de särskilda utmaningar som ett sådant system ger upphov till. Sådan dogmatism är bara till gagn för de som vill inskränka utbildningsväsendets mångfald.