Hur klarar han budgetunderskottet?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Förutsättningarna för den amerikanske presidenten George W Bushs årliga tal inför den amerikanska kongressen om tillståndet i unionen, State of the Union, kunde ha varit bättre. Lägg till det att han så smått börjar få ont om tid. Om ett år har han fullbordat hälften av sin andra och sista mandatperiod som president. Då glider han obönhörligt in i statusen som "lam anka", det vill säga den period när uppmärksamheten alltmer koncentreras till frågan om vem som skall bli näste innehavare av ämbetet — och allt mindre fokuseras på vad den sittande presidenten håller på med.
Presidenten har, med andra ord, inte så lång tid kvar till verkligt effektivt arbete. Den omständigheten kunde möjligen ha inspirerat honom till ett tal med visioner och ideologiska trumvirvlar. Men det blev inte så mycket av den varan. Som alla amerikanska presidenttal innehöll det frekventa exempel på den högstämda, om inte direkt pompösa, retorik som är en oupplöslig del av den amerikanska politiska stilen och traditionen. Men i sak var det en ganska dämpad förkunnelse som bjöds.
Det mest positiva inslaget i talet var den klara och konsekventa argumentationen mot isolationism och protektionism, med ett starkt förord för global handel och konkurrens. Någon kan inte utan fog invända att USA inte alltid med full konsekvens lever upp till presidentens stolta proklamationer — men EU, som lägger halva sin budget på att subventionera sitt jordbruk och stänga ute fattiga u-länder från en marknad där dessa skulle kunna konkurrera framgångsrikt och tjäna pengar till sin egen utveckling har verkligen ingen anledning att förhäva sig.
Länge har utomstående betraktare kunnat få ett intryck av att USA, som förbrukar en fjärdedel av världens olja, inte riktigt insett energikrisens allvar.
Oavsett hur välgrundad den uppfattningen kan ha varit tycks den inte längre vara helt aktuell. President Bush talade om Amerika som "hemfallet åt missbruk av olja" och lanserade ett energiprogram med målet att skära ner USA:s oljeimport från Mellanöstern med mer än 75 procent fram till år 2025.
Statsminister Göran Persson, som inrättat en oljekommission och formulerat en vision om att Sverige skall bryta sitt oljeberoende till år 2020, välkomnade i en debatt med moderatledaren Fredrik Reinfeldt i går med sedvanlig farbroderlig pösighet den amerikanske presidenten på galejan.
Man kan nog, med professor Marian Radetzky, ifrågasätta graden av tidsmässig realism i bägge visionerna — men George Bush har ändå ett program som vilar på tre ben — energisparande, satsningar på sol och vind, och kärnkraft. Göran Persson vill, åtminstone i retoriken, avveckla både oljan och kärnkraften samtidigt. President Bush förefaller med andra ord att stå bakom den avgjort mest realistiska energipolitiken.
Det finns två svåra problem i amerikansk politik i dag — det väldiga och, som det dessutom förefaller, nu också växande budgetunderskottet och, naturligtvis, kriget i Irak.
Den stora svagheten i hans tal var att han inte hade särskilt mycket att säga om budgetunderskottet — utöver en allmän plädering för fortsatt låga skatter, som man gärna hade sett utvecklad mera i detalj.
I fråga om kriget höll presidenten hög profil. Och kanske är hans optimism mindre malplacerad än många kritiker vill tro. Med den politiska process som inletts i Irak är situationen, trots allt, mindre nattsvart än förut.