Hur kunde det hÀnda?
Mordet pÄ den tioÄrige Bobby har med rÀtta upprört nationen. De vidriga omstÀndigheter under vilka dÄdet förövades har förfÀrat alla, frÄn statsrÄd till popstjÀrnor. Bobbys grymma död har lÀmnat fÄ oberörda. I kvÀllstidningarna pÄgÄr en insamling till blomsterprydnader vid Bobbys begravning.
Detta Àr en ledare. UNT:s ledarsida Àr liberal.
Hur det kunde hÀnda Àr nu den mest frekventa frÄgan. Hur kom det sig att skolan, de sociala organen, övrig omgivning inte reagerade nÀr en liten pojke plÄgades till döds av sin mamma och styvpappa? frÄgar sig mÄnga. De försumliga mÄste stÀllas till svars, heter det.
Det outhÀrdliga svaret Àr att de enda som fullt ut kan stÀllas till svars Àr ju förövarna, det vill sÀga förÀldraparet som misstÀnks för mordet och just nu skÀrskÄdas i en rÀttegÄng. Bobby och hans förÀldrar stod uppenbarligen inte under socialtjÀnstens uppsikt eftersom inte tillrÀckligt mycket kring pojken uppfattades som alarmerande.
Det hade förstĂ„s varit bra om skolan hade agerat mer kraftfullt och kanske gjort hembesök nĂ€r pojken var sjukanmĂ€ld under sĂ„ lĂ„ng tid â men man mĂ„ste ocksĂ„ ha i minnet att vare sig skola eller socialtjĂ€nst stĂ„r startberedd att omedelbart rycka ut nĂ€r det kommer signaler om att allt inte stĂ„r rĂ€tt till med ett barn. Trots att anmĂ€lningsplikten omfattar mĂ„nga i Bobbys omgivning var det förmodligen inte alldeles uppenbart att han svĂ€vade i livsfara.
Det rÀcker ocksÄ att pÄminna om den hetsiga debatt som pÄgick i landet för nÄgra decennier sedan dÄ det bland annat pÄstods i den tyska tidskriften Der Spiegel att Sverige hade ett "Kinder Gulag" och att svenska barn stup i ett omhÀndertogs av sociala myndigheter. Resultatet av den debatten blev att benÀgenheten att omhÀnderta barn utan klara indikationer pÄ missförhÄllanden minskade kraftigt.
Detta betyder förstÄs inte att vi mÄste acceptera dÄd av det hÀr fruktansvÀrda slaget. StatsrÄdet Morgan Johanssons förslag om en haverikommission lÄter sig förstÄs försvaras, men problemet med en sÄdan Àr att det mera kan bli ett spel för gallerierna. Kommissionen kan ju ocksÄ ge intrycket att ansvaret för dÄdet i första hand ligger hos det omgivande samhÀllet, inte hos förövarna.
I Sverige har vi en ordning dÀr barn hör till förÀldrarna och familjen och dÀr socialtjÀnst och övriga myndigheter trÀder in först nÀr det blir helt uppenbart att familjen inte lÀngre fungerar. Problemet uppstÄr nÀr missförhÄllandena inte mÀrks utÄt. Att ha ett samhÀlle dÀr familjer med barn kontrolleras vill fÄ ha. Och förbud mot att bo i ensligt belÀgna hus pÄ landet vill vi knappast heller ha.
Inget ihjÀlplÄgat barn kan vÀckas till liv av en haverikommission men om en sÄdan kan medföra att skola, socialtjÀnst och allmÀnhet fÄr ökad kunskap om och inlevelseförmÄga i utsatta barns verklighet vore ju ÀndÄ nÄgot vunnet.
Det kanske ocksĂ„ kan fĂ„ till följd att grannar, slĂ€ktingar och andra i utsatta barns omgivning kan stĂ€rkas i sitt kurage att börja ifrĂ„gasĂ€tta förhĂ„llandena â och ytterst verkligen göra en anmĂ€lan nĂ€r de tycker att det gĂ„tt för lĂ„ngt.