I går fattade Kristdemokraterna beslut om en ny familjepolitik. Partiledaren Göran Hägglund och gruppledaren i riksdagen, Emma Henriksson, skriver på DN Debatt (11/5) att föräldraförsäkringen ska byggas ut ytterligare, både förlängas och förstärkas. Och, inte minst, att pappamånaderna ska bort. De två månader som i dag är vikta för pappan försvinner till förmån för familjens frihet och rätt att välja.
”Det finns ett undantag från den frihetsvåg som sköljt över landet de senaste decennierna – synen på familjelivet”, inleder Hägglund och Henriksson sin artikel. Men ironiskt nog har det verkligen inte saknats en frihetsvåg inom familjerna under 1990- och 2000-talet. För 20 år sedan tog Sveriges pappor ut 9 procent av föräldradagarna, i dag 24 procent. Pådrivande för utvecklingen har pappamånaderna, som infördes 1994 och 2002, varit.
Att 100 000-tals kvinnor därmed fått bättre tillgång till yrkeslivet, mer makt och inflytande i samhället liksom över sina egna liv genom bättre lön, och att lika många barn fått tillgång till båda sina föräldrar, nämns inte ens när partiledningen tar till orda.
Det är inte alls okomplicerat att individualisera föräldraförsäkringen. Om jämställdhet mellan kvinnor och män vore det enda målet skulle det vara enkelt, det är bara att dela på dagarna. Men familjer ser olika ut och en strikt fördelning 50–50 skulle få orimliga konsekvenser för barn i familjer där det av olika skäl faktiskt inte går att dela på dagarna. Och det är faktiskt i första hand för barnens skull som försäkringen finns till.
Att bestämma var gränsen ska gå är att spela på ett instrument med flera strängar. Jämställdhet är ett viktigt övergripande mål, men föräldraförsäkringen är inte det enda medlet. En tredje pappamånad kan vara en väg, men det kan vara lika viktigt att arbeta med attityder hos arbetsgivare och enskilda.
Frågan är vad som rör sig i Göran Hägglunds huvud när han för fram den nya familjepolitiken. Efter valet 2010 ville han släppa vårdnadsbidraget, en reform som använts av mindre än två procent av berörda föräldrarna och som bara spätt på snedvridningen mellan könen. Han fick bakläxa och ett år senare utmanades han om partiledarposten av Mats Odell och den konservativa falangen. En vingklippt Hägglund lyckades till slut överleva omröstningen i januari.
Nu kör han över mindre konservativa delar av sitt parti, till exempel kvinnoförbundet som vill se en tredje pappamånad (ordförande Maria Fälth på UNT:s debattsida 1/12 2011). Han gör det med en politik som aldrig kommer att få ett brett stöd. Kanske gör han det också mot sin egen övertygelse.
Hägglund slåss för partiets överlevnad, med opinionssiffror ständigt under fyraprocentsspärren. Han gör det med en del goda förslag, på fredagen till exempel kommunala tak för barngruppernas storlek i förskolan. Men detta skyls över helt av den ”kvinnan-tillbaka-till-spisen”-politik som numera tycks vara rådande i partiet. Hur länge ska han orka?