Hur länge skall vi fortsätta plåga dem?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Med stålblank formalism fastslogs att här minsann inget skulle ske förhastat. Problemet med de av depressiv devitalisering drabbade barnen måste kartläggas och utredas och något annat än individuell prövning av varje enskilt barn kunde det inte bli tal om.
Nu börjar man dock kunna skönja tecken på sprickor i fasaden hos de bägge nejpartierna. Från olika moderater kommer det meningsyttringar som andas missbelåtenhet över partiets ställningstagande i denna fråga. Vice ordföranden i det socialdemokratiska kvinnoförbundet Anne Ludvigsson pläderar för ett rådslag inom socialdemokratin om flyktingpolitiken, med beslutet om de apatiska barnen som uttrycklig motivering.
Frågan är hur debatten kommer att påverkas av den första rapporten från regeringens särskilda nationella samordnare Marie Hessle, som i går presenterades på DN Debatt.
Huvudnyheten i rapporten är att antalet apatiska flyktingbarn ökat dramatiskt under de tre senaste åren — och att antalet kända fall för närvarande skulle vara 410 barn. Det är självfallet en upprörande siffra. Samtidigt finns det skäl att sätta frågetecken för dess hållfasthet när det visar sig att Marie Hessle påstår att en del av symtomen skulle vara "skolvägran eller motvilligt deltagande i skolgången kombinerat med ett obefintligt socialt liv".
Men är det verkligen en rimlig beskrivning av diagnosen depressiv devitalisering? Vilken genomsnittlig svensk tonårsförälder har inte under kortare eller längre perioder kunnat inregistrera tecken på skolvägran eller på att barnets sociala liv är behäftat med större eller mindre brister?
Visst är mycket i fråga om de apatiska barnen höljt i dunkel och kommande forskning kan förmodligen visa sig innehålla överraskande rön, men tjänar det verkligen något vettigt syfte att utforma så vida definitioner att begreppet depressiv devitalisering riskerar att tömmas på det mesta av sitt innehåll?
Det finns all anledning att påminna om vad frågan gäller. Det handlar om barn i familjer, företrädesvis från tidigare sovjetrepubliker och det forna Jugoslavien. De har fått vänta länge, ofta i åratal, på svar på sina ansökningar om asyl. Under tiden tappar barnen livsgnistan, sjunker ner i passivitet, blir ofta sängliggande under lång tid, får till slut inte sällan sondmatas. Först när tillståndet blir akut livshotande kan barnen och deras familjer till slut få stanna — av "humanitära skäl", vilket vid det laget i allmänhet torde låta som ett rent hån för de berörda.
Nu skall samordnaren Marie Hessle fortsätta med en "fördjupningsstudie" och söka svar på en lång rad frågor: Varför förekommer problemet först under 2000-talet? Varför detta stora antal fall i Sverige efter 2002? Varför drabbas endast asylsökande barn i Sverige? Varför drabbas barn från vissa geografiska områden i världen? Vad kan göras för att förebygga förekomsten av uppgivenhetstillstånd hos asylsökande barn?
För all del, det är en bättre ansats än de stundom rent insinuanta formuleringar, uppblandade med nyspråk, som migrationsminister Barbro Holmberg brukar hänge sig åt. I riksdagsdebatten för tre veckor sedan påstod hon att "särbehandling" skulle "öka risken för att ännu fler flyktingbarn blir apatiska"och talade hon om en amnesti för de apatiska flyktingbarnen i termer av "humanitär katastrof".
Att kartlägga problem och skaffa ny kunskap är tacknämligt i sig, men är det en så alldeles omöjlig tanke att parallellt med detta också ta itu med det konkreta problem av kött och blod som de i just denna stund lidande apatiska barnen utgör? De är ju, när allt kommer omkring, människor som plågas i närmast ofattbar omfattning. Är inte den verkliga humanitära katastrofen deras, och deras föräldrars, lidande?
I högtidstalen omhuldas barnen, alla världens barn. Det skrapas med foten för FN:s barnkonvention, det talas om ett politikens allomfattande barnperspektiv. Men i verkligheten slänger vi ut de minsta och de svagaste. Det är en skam.