Överallt ekar slagord från revolutionen i Tunisien — till och med i det avlägsna Jemen. Sedan tunisierna drev sin diktator från makten har en våg av protester svept över regionen, och unga män har satt eld på sig själva för att efterlikna Mohammed al-Bouazizi, vars självmord med eld och bensin blev den gnista som fick den tunisiska gatan att explodera.
Detta är, trots att många svenska medier tycks ha uppfattat saken så, inte något nordafrikanskt fenomen. Tack vare al-Jazira och andra transnationella medier har den tunisiska revolutionen tvärtom haft hela arabvärlden som sin klangbotten.
Men även om händelserna i Tunisien och nu Egypten lär märkas i alla arabvärldens stater, genom att visa vad som är möjligt och inspirera dissidenterna, vore det ett allvarligt misstag att tro att en delad frihetslängtan också innebär liknande politiska förutsättningar.
Likheterna är lätta att se: diktaturerna, korruptionen, men också språket och de gemensamma medierna, som gör att politiska impulser färdas blixtsnabbt över gränserna. Däremot är det svårare att på avstånd urskilja de mekanismer som, i varje land på sitt sätt, håller en regim kvar vid makten. Men de finns där, och de spelar roll, och varje förenkling ökar risken för farliga missförstånd.
Det räcker att se på några av de arabiska exempel som mest tycks likna Tunisien: Syrien, Jemen och Egypten. Alla tre är auktoritärt styrda republiker, med svåra fattigdoms- och korruptionsproblem, men alla företer de skilda inrikespolitiska förhållanden och strukturella problem. Den lilla homogena, välorganiserade polisstaten Tunisien framstår här snarare som det udda undantaget.
I Syrien är de sociala problemen svåra, diktaturen en av regionens mest omedgörliga. Men under dessa ytliga likheter gömmer sig en unikt explosiv situation: makten över diktaturens repressionsinstrument ligger i händerna på tidigare förföljda religiösa minoritetsgrupper, livrädda att förlora makten till den sunnimuslimska majoriteten. Här är alltså chanserna små att säkerhetsorganen ska splittras, eller assistera i avsättandet av diktatorn, och betydligt större att de skjuter för att döda om protester utbryter.
Jemen, i sin tur, behärskas av en svag regim på väg mot slutgiltig kollaps. Oljetillgångarna har sinat, separatiströrelser och småkrig blommar sedan flera år upp över landsbygden. Nu har stora demonstrationer utbrutit med inspiration från Tunisien, men Jemens strukturella problem är radikalt annorlunda: detta är ett land dominerat av självständiga och välbeväpnade stammar, som kämpar för makten över det egna hemområdet. Ett regimsammanbrott i Jemen riskerar snarare att leda till fullskalig statskollaps, efter somalisk modell, än till ett enkelt skifte på presidentposten.
Egypten, slutligen, där situationen i skrivande stund fortfarande är osäker, är arabvärldens verkliga jätte. Huvudstaden Kairo är större än de flesta länder i regionen, och medan Tunisien alltid stått lite vid sidan av arabisk politik, utgör Egypten dess mittpunkt. Det är här den tunisiska tsunamin kan stoppas, eller tvärtom vinna sådan kraft att den sveper med sig betydligt fler tyranner än bara Hosni Mubarak. Det är också här som revolutionens risker och möjligheter avtecknar sig tydligast.
Diktaturens störtande innebär inte nödvändigtvis att en demokrati reser sig ur ruinerna. När ordningsmakten faller är kaos också en möjlighet, och ännu troligare är kanske att diktaturen bara byts mot en annan. Redan finns tecken på att vissa krafter i den egyptiska oppositionen hoppas på en militärkupp som lösning på problemet Mubarak; låt oss minnas att detta är ett land med en lång tradition av arméstyre, där varje större politisk omvälvning har letts av officerskåren.
Men det vore fel att dröja bara vid riskerna. Utan osäkerhet finns inget hopp — och hoppet är vad de arabiska demokraterna äntligen har återerövrat.