Mer av en öppen och sökande diskussion om utvecklingstendenser och samhällsproblem och mycket mindre av tvärsäkerhet och orubbliga kravlistor. Det är ett sätt att beskriva skillnaden mellan dagens LO och gårdagens - det LO som i nästan ett decennium har sökt en ny roll efter att Saf, den dåvarande arbetsgivareföreningen, berövade LO ställningen som central förhandlingspart genom att själv abdikera från allt löneförhandlande.
Man kan också beskriva det som skillnaden mellan förre LO-ordföranden Bertil Jonsson och den nuvarande Wanja Lundby-Wedin. Bertil Jonsson var mannen som främst blir ihågkommen för den enfaldiga formuleringen "vi står i vägen". Wanja Lundby-Wedin är sökande och resonerande och har allt tydligare vuxit in i rollen som LO:s första kvinnliga ordförande.
I en intressant genomgång i Svenska Dagbladet i går räknades några av orsakerna upp till att LO återfått en del av sin tidigare tyngd på senare år. Förbunden har börjat utnyttja LO igen för att lösa gemensamma frågor - försäkringar, arbetstidsfrågan, rent av samordning av lönekrav i avtalsrörelser.
Elektrikernas konflikter i år och förra året tvingade för första gången på många år arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv att vända sig direkt till LO för att få hjälp med att lösa konflikten och säkra arbetsfreden.
En tredje faktor som verkar i samma riktning är att den nya LO-ledningen fått mer erfarenhet och rutin och därmed ett ökat självförtroende. Inför LO-kongressen, som börjar på lördag, yttrar sig detta inte minst i en öppenhet för hur olika samhälls- och arbetsmarknadsproblem skall lösas. "Vi får inte skapa ett fängelse för oss själva genom rader av nej till allting", med Wanja Lundby-Wedins ord.
Att det likväl finns gränser för nytänkandet visar LO-ordförandens tankar om det som hon ser som LO:s viktigaste uppgift under de närmaste åren, nämligen kampen mot arbetslösheten. Där handlar det uteslutande om traditionella politiska metoder: Lönebidrag för att förmå arbetsgivare att anställa människor som "behöver en extra puff" för att komma in på arbetsmarknaden. Utbildningssatsningar - både inom det reguljära utbildningsväsendet och inom arbetsmarknadspolitiken.
Förslagen skall naturligtvis inte avfärdas rakt av. De kan ha betydelse på marginalen. Men det alldeles avgörande för att få fram många nya och stabila jobb är ändå en politik som både stimulerar tillkomsten av nya företag och gör det lättare för företagen att växa. Avregleringar. Kraftigt minskad byråkrati. Strategiska skattesänkningar - och modifieringar av arbetsrätten. Hur långt förmår LO följa med på den vägen?