Minst tre miljarder kronor. Det är och förblir statsminister Göran Perssons ambition i fråga om nerskärning av försvarsanslaget vid höstens försvarsbeslut. Det bekräftade statsministern vid riksdagens frågestund i går.
Samtidigt fattade regeringen i går beslut om att skicka ytterligare svenska soldater till den internationella säkerhetsstyrkan Isaf i Afghanistan. För närvarande bemannar 16 svenskar stabs- och logistikfunktioner. När den nya styrkan utplacerats, med början i juni, kommer den svenska närvaron att uppgå till omkring 110 man.
Å ena sidan talar regeringen om kraftiga nerskärningar av försvarsanslagen, å andra sidan tycks aptiten på ständigt nya internationella insatser vara stadigt växande. Någon gång och någonstans kommer dessa båda kurvor att skära varandra.
Det är möjligt att regeringens kalkyler i formell mening fortfarande håller. Stödpartierna, som enligt uppgift inte skulle få något inflytande på försvars- och säkerhetspolitiken, löper dock redan amok.
Kommunistledaren Lars Ohly vill kraftigt öka utbildnings- och övningsverksamheten. Miljöpartiets talesman Lars Ångström vill fördubbla den internationella verksamheten. Bägge vill genomföra kraftiga nerskärningar av det nuvarande försvarsanslaget.
Men även regeringen har nog skäl att börja besinna sig. Sanningen är ju att det svenska försvaret befinner sig i en djupgående omvandling - från ett konventionellt invasionsförsvar till vad som beskrivs som ett nätverksbaserat insatsförsvar. Det håller i bästa fall, för att använda en annan slagordsformulering, på att bli "smalare och vassare".
Men det är en process som kostar mycket pengar, i båda ändar. Det är mycket dyrt att avveckla det gamla - lägga ner förband, skrota materiel, avveckla överflödig personal i de på svensk arbetsmarknad vedertagna civiliserade formerna. Det är dessutom tämligen tidsödande. Det kommer att ta ett antal år innan avvecklingskostnaderna på allvar sjunker.
Men det är också mycket dyrt att bygga upp det nya. Det handlar dels om att skaffa högkvalitativ och högteknologisk materiel och utrustning. Det handlar om höga kostnader för en värnpliktsutbildning som också måste vara högkvalitativ.
Och det handlar inte minst om att rekrytera personal, unga kvalificerade officerare och välmotiverade soldater. I praktiken kommer det att handla om kontraktsanställningar under ett antal år till löner och andra förmåner som förmår konkurrera med andra och mer bekväma alternativ för denna på arbetsmarknaden troligen mycket attraktiva grupp.
Hur kan statsministern mot den bakgrunden vara så säker på att det verkligen finns så stora summor att spara på försvaret?