att inte tala om situationen före 1974 års regeringsform.
Mycket har bidragit till detta. Först och främst medlemskapet i EU. Från början var det tänkt att EU skulle dela makten mellan parlamentet, kommissionen och statscheferna. Men under åren lopp har det blivit allt tydligare att det är regeringscheferna som bestämmer. Det har givit varje lands premiärminister mer makt. Visserligen rådgör den svenska statsministern med EU-nämnden. Men när det blir förhandlingar i rådet, alltså med de andra premiärministrarna, då måste han ha fria händer.
För Göran Persson är detta inget problem. Han anser sig alltid ha fria händer.
Det andra som har bidragit till statsministerns ökade makt är partiernas minskade kontakt med väljarna. Förr kunde man med rätta tala om folkrörelser. I dag är partierna rätt fristående från väljarna. Kommunikationen går för det mesta från partierna till väljarna i stället för tvärtom. Väljarnas inflytande består i stället av att partierna blivit väldigt känsliga för opinioner. Särskilt socialdemokraterna gör noggranna egna opinionsundersökningar och ordnar fokusgrupper för att testa sin politik.
Denna förvandling av partierna ger partiledarna stor makt, och särskilt då Göran Persson. Han kunde vid förra partikongressen rent ut säga att oavsett vad kongressen beslutade tänkte han inte införa kvoterad föräldraförsäkring. Ett sådant uttalande hade inte varit tänkbart under Ingvar Carlssons tid som partiledare.
Genom förhandlingar mellan regeringen och stödpartierna avgörs många viktiga frågor. Det betyder att några få personer i partiledningen gör upp utan insyn. Också detta stärker partiledarens makt. Dessutom ger regeringsformen redan från början statsministern en stark ställning gentemot sina ministrar och riksdagen.
Statsvetaren Tommy Möller skrev i gårdagens Dagens Nyheter om behovet av att se över statsministerns maktställning i den stora grundlagsutredning som nu arbetar. Den dagen kan komma då någon riktigt makthungrig person beträder statsministerposten, skriver han varnande.
Och även om ingen beskyller Göran Persson för att ha överträtt grundlagen i sin strävan efter makt, är det ingen tvekan om att han anser att statsministern, det vill säga han själv, ska ha så mycket makt som det bara är möjligt. Partiets verkställande utskott, partistyrelsen, partikongressen och riksdagen är bara rundningsmärken.
Man kan notera att hans regering innehåller mycket få personer, om ens några, med en egen politisk plattform. Han väljer ministrar som är helt beroende av honom och behöver därför inte riskera någon mäktig intern motståndare. Han anställer och avskedar ministrar som han vill. Något motstånd från riksdagen behöver han inte heller riskera, eftersom han har förhandlat fram politiken med stödpartierna, som då inte kan opponera sig. Konstitutionsutskottets granskning struntar han i - det har han visat många gånger. Kompisarna i viktiga myndigheter och utredningar ser till att underlagen till besluten blir de rätta.
Den politiska oppositionen har många gånger kritiserat Göran Perssons ambitioner att öka sin makt. Alliansen har föreslagit större öppenhet vid viktiga tjänstetillsättningar för att hindra att statsministern själv utnämner sina favoriter till statliga poster. Tommy Möller kan till och med tänka sig att låta riksdagen pröva utnämningar av statsråd.
Att statsministern under Göran Perssons tid fått en oerhört stark ställning är det nog få utom statsministern själv som förnekar. Utnämningarna är det mest utmanande exemplet. Men också riksdagens minskande makt kan i längden vara farlig. Frågan är om den sittande grundlagsutredningen verkligen skulle orka med en genomgripande reform. Sannolikt krävs ett regeringsskifte för att något verkligt avgörande ska hända.
gunvor.hilden@comhem.se