Den amerikanska säkerhetstjänstens övervakning i Sverige har nu landat hos Åklagarkammaren för säkerhetsmål, Och chefsåklagare Tomas Lindstrand har har beslutat sig för att inleda en förundersökning. Brottsrubriceringen är olovlig underrättelseverksamhet. Att undersökningen kan bli pinsam för regeringen och Säpo förändrar ingenting.
I det redan högt uppskruvade tonläget är det dock viktigt att hålla huvudet kallt. Det är varken problematiskt eller förvånande att USA vill ha kontroll på vad som händer i närheten av sin ambassad i Stockholm. Det är en motiverad säkerhetsåtgärd, som även borde ligga i svenskt intresse.
Vad som med rätta upprör och oroar med den amerikanska övervakningen är ju alla frågetecken. Den amerikanska ambassaden medger förvisso att den har en enhet vars uppgift är att ”upptäcka övervakning av amerikanska posteringar utomlands”. Och det krävs inte mycket arbete för att hitta diverse sajter på nätet där enhetens arbete beskrivs. Men detta säger ingenting om hur omfattande verksamheten har varit. Har ambassaden bara övervakat sin närmiljö eller har man bedrivit ett mer omfattande övervakningsarbete, till exempel av personer och organisationer som bedöms vara ett hot mot ambassaden?
Det första är förståeligt och kan genomföras inom ramen för vad som är lagligt. Men det senare? Det är knäckfrågan: Hur långt sträcker sig övervakningen och hur mycket känner Säpo och valda delar av denna och tidigare regeringar till?
Förnekandena från Säpo känns inte trovärdiga. Skulle verkligen Säkerhetspolisen ha missat något som vem som helst kan läsa om på Wikipedia? Och inte heller finns det någon logik i att förneka kännedom om någonting som dels sker öppet, dels inte bryter mot några lagar.Oavsett vad som sägs officiellt måste man utgå från att Säpo kände till verksamheten, som har pågått i tio år. Det är lätt att instämma med Beatrice Asks uttalanden från lördagens presskonferens, ”beklagligt” är precis vad det är.
Det är därför det är viktigt att omfattningen av ambassadens övervakning tydliggörs. Det handlar om förtroendet för svensk säkerhetspolis och underrättelsetjänst. Men också om någonting större. Ytterst är det en fråga om svensk polis kan tänka sig att kompromissa med grundläggande medborgerliga rättigheter för att, i egen regi och i samarbete med andra stater, bekämpa terrorism och grov brottslighet.
Samarbetet med amerikansk säkerhetstjänst när två egyptier avvisades från Sverige 2001 lever kvar i allmänhetens medvetande. Samma sak med uppgifterna om att CIA-plan med misstänkta terrorister mellanlandade i Sverige med regeringen Perssons tysta godkännande.
Bara en förundersökning räcker inte. Oavsett vad resultatet av den blir, måste Säpo berätta mycket mer om vad man känner och har känt till än man hittills har gjort.