Barn- och äldreminister Maria Larsson, som utmanades om posten som första vice ordförande av Uppsalas kommunalråd Ebba Busch, omvaldes med 155 röster mot 122. Det kan finnas flera orsaker till detta resultat . Som minister har Larsson haft en turbulent höst, först i samband med ersättningen till de vanvårdade före detta fosterhemsplacerade barnen och därefter i samband med skandalerna kring Caremas äldreboenden. Larsson har inte imponerat i något av dessa fall.
Det finns också anledning att misstänka att en del av rösterna på Busch handlade om en vilja till försoning i partiet. Genom att sträcka ut en hand till en av Hägglunds kritiker skulle man ta första steget till ett mer inkluderande parti.
Busch är kritikernas egen kronprinsessa, men hon har inte offentligt ställt sig i frontlinjen i maktkampen på samma sätt som utmanaren Mats Odell och kommunalrådet i Markaryd Bengt Germundsson gjort. Av de tunga kritikerna är hon helt enkelt lättast att acceptera. Därför kliver Busch, som dessutom har framtiden för sig, relativt helskinnad ut från maktstriden medan Germundsson redan förlorat sin plats i partiets verkställande utskott och Odells framtid som gruppledare i riksdagen hänger på en skör tråd.
För partiets del kommer inte stridsdammet att lägga sig. Kristdemokraterna slåss för sin politiska överlevnad i riksdagen. Hägglund har fått ett mandat från partiet att förändra. Det vill han säkert. Frågan är om han har tillräckligt hårda nypor för jobbet.
Många väljare sympatiserar med stora delar av Kristdemokraternas politik. En majoritet av dem väljer ändå bort partiet. Med ett slags trött uppgivenhet skriver Alf Svensson på DN debatt (26/1) ”att det största moraliska dilemmat vi har att ge oss i kast med är inte ’samlivs och sexualitetsfrågor’, utan att människor dör av törst och svält”. Det har Svensson rätt i. Ändå lyckas Kristdemokraterna inte vända perspektiven, eftersom man inte är ense om hur politiken ska utformas. Fortfarande drivs exempelvis abortmotståndet inifrån de egna leden, även om partiet officiellt ställer sig bakom rätten till fri abort. När det gäller hbt-frågorna talar man inte ens med kluven tunga. I dessa frågor är partiet bakåtsträvande.
Det är oklarheter i frågor som dessa som skrämmer bort många av partiets potentiella väljare. Hägglunds utmaning består därmed inte bara i att få partiets olika falanger att hålla sams. Han måste också, precis som Svensson en gång lyckades med, övertyga väljarna om att partiet långsiktigt är mer liberalt än moralkonservativt. Först då blir partiets övriga politik och kristna värdegrund relevant för en bredare skara väljare.