Hur ska vi ha det med stadsmiljön?

På söndag tas det första steget på ett långt födelsedagsfirande - Carl von Linnés 300-årsjubileum. Linnéfirandet har på ett påtagligt sätt aktualiserat Uppsalas framtida planering. De planer på att nominera tre Linnémiljöer i Uppsala till Unescos världsarvslista får nämligen konsekvenser för morgondagens Uppsala. Linnés Hammarby, Linnéträdgården och Botaniska trädgårdens Linneanum är tre objekt som får en särställning i stadens miljö. Det innebär att de inte får skadas eller på annat sätt vanhedras. Kort sagt, om de kommer att ingå i världsarvet ställer det krav på den omgivande miljön.

   För Linnéminnet i Botaniska trädgården är situationen just nu lite äventyrlig eftersom den omgivande miljön är stadd i förvandling. Omvandling och utveckling av en stadsmiljö är ofrånkomlig. Byggnader åldras och måste ersättas med nya. Nya behov uppstår och måste mötas med nya lösningar. Olika tidsepoker sätter olika prägel på en stadsbild.
   För Uppsalas del är det dock lite speciellt. Här finns miljöer med byggnader som funnits i många århundraden, byggnader som har en central betydelse i Sveriges historia och i dagens samhälle. Vad vore Uppsala utan Domkyrkan, Slottet, Gustavianum, Gamla Uppsala? Just dessa miljöer är Sveriges hjärta och kräver därför speciella hänsyn.
   Hänsyn har tagits och tas fortfarande men samhällsomvandlingen kan göra att man ibland glömmer bort eller rentav ignorerar dessa hänsyn.

   Detta gäller speciellt miljön kring Botaniska trädgården och Slottet. Botaniska trädgården är egentligen en del av Slottets trädgård som fram till byggandet av Carolina Rediviva på 1840-talet utgjorde en helhet. Då byggdes den väg som i dag är Dag Hammarskjölds väg för att det skulle gå att komma fram till byggarbetsplatsen Carolina.

   Från Slottets borggård får man en god överblick över denna slottsträdgård. Dock kommer karaktären av slottsträdgård och botanisk trädgård att påverkas kraftigt av de nybyggen som planeras runt Botan. Kvarteret Blåsenhus ska bebyggas med institutionsbyggnader för ett pedagogiskt centrum och uppenbarligen kommer några av villatomterna i kvarteret Blomman, väster om Botan, invid Villavägen att bebyggas med så kallade stadsvillor, större än vanliga villor.
   Byggandet illustrerar ett paradigmskifte: Uppsala universitet handhar inte längre sitt fastighetsbestånd. Det har framför allt Akademiska Hus, ett företag med normala vinstkrav på sig. Det säljer fastigheter som inte längre behövs eller bygger så effektivt som möjligt. Krav på varsamhet med den historiska miljön kan företaget, om man väljer det, vifta bort.

   Utbyggnaden i Blåsenhus och i Blomman visar att det saknas en gemensam filosofi för omdaningen av Uppsalamiljön vilket gör att det kan dyka upp moderna institutionsbyggnader tätt intill Linnéminnena.
   Ska vi verkligen ha det så? Vem tar upp den kastade diskussionshandsken?

Kersti Kollberg | Fristående kolumnist

kersti.kollberg@telia.com