Med bilens intåg i samhället förändrade man en gång våra städer och vanor i grunden. På fyrtio- och femtiotalen trängdes spårvagnarna ut helt på många platser, även i Uppsala. I dag ser det ut som att bilen är på väg att revolutionera trafiken igen, samtidigt som vi brottas med behoven av ny räls i och mellan städerna. Det visar på svårigheterna att planera för framtidens persontransporter. Men inte desto mindre behöver infrastrukturpolitiken mer av långsiktighet och mer av spårvägar.
Tidskriften The Economist ägnade en hel avdelning av förra veckans nummer åt den snabba tekniska utveckling som håller på att ske inom bilindustrin. Redan höga oljepriser i kombination med en växande lust hos den kinesiska medelklassen att skaffa bil sätter stark press på biltillverkare att ta fram modeller som slukar mindre bränsle. Användningen av hybrid- och elmotorer har länge ökat i maklig takt, men stiger nu stadigt.
En annan snabb utveckling är de förarlösa bilarna, som gjorts möjliga av ny teknik och som spås förändra resandet radikalt. Det låter mer främmande än det i själva verket är. Vi är redan vana att färdas med flygplan och tåg som i praktiken styrs av avancerade datorer. I USA har framför allt företaget Google de senaste åren testkört bilar som styrs automatiskt på allmänna vägar, utan att några olyckor har inträffat.
Fördelarna är många. Utöver den tid som frigörs från ratten, är datorn potentiellt en i många avseenden mer pålitlig förare än människan. Optimister menar att säkra, förarlösa bilar är redo för konsumentmarknaden redan om några få år. Konsekvenserna det skulle få för människors och varors rörlighet är genomgripande. De möjligheter och den flexibilitet som bilen erbjuder kan med förarlösheten bli ännu större och komma fler, som av rörelsehinder eller handikapp är hindrade att köra, till del.
Om den vägbundna trafiken ser ut att hålla på att gå in en omvälvande period, ser det desto dystrare ut för spårtrafiken. Visst har det skett utveckling också för tågen, men i praktiken har ny teknik visat sig kosta mer än den smakar. För ett land som Sverige, där ett omfattande järnvägsnät rullades fram för över hundra år sedan, är det en svårsmält investering att lägga ny räls för någon form av snabbtåg. Att den befintliga infrastrukturen för tåg inte hålls efter, och än mindre rustas upp, är ett långvarigt misslyckande som ingen kan förneka. Skick och kapacitet på tågsträckor som Uppsala–Stockholm fortsätter att utgöra en orimlig förlustaffär för samhällsekonomin.
Även investeringar i nya lokaltrafikslag tycks sitta långt inne, inte minst hos de styrande kommunpolitikerna i Uppsala. Trots en livaktig debatt om behoven, har idén om att återinföra spårvagnar i staden tills helt nyligen verkat otänkbar. Nu verkar det ändå som att det finns utrymme att undersöka olika spårbundna alternativ för att tillgodose stadens transportbehov. Det finns starka skäl att på allvar överväga möjligheterna att återigen göra Uppsala till en spårvagnsstad – och att från både kommun och stat vara beredd att bekosta meningsfulla investeringar. I denna fråga är det inte osannolikt att den sammantagna bilden av klimathänsyn, ekonomi, komfort och skönhet pekar i riktningen mot spårvagnar. Bättre trafik kan göra mycket för Uppsalas stadsliv och attraktionskraft.
Människors frihet och livsmöjligheter påverkas i stor utsträckning av vilka transporter som finns till hands. Transporterna präglar såväl stadsbilden som den lokala ekonomin, och vägtrafiken utgör i de flesta svenska städer den främsta källan för växthusgasutsläpp. Hur denna ekvation bäst kan gå ihop är en fråga som i hög grad är beroende av faktorer som är svåra att överblicka. Kortsiktighet tycks vara det största hindret för staten och kommuner att sköta om den infrastruktur som många är beroende av. Kanske kan vi hoppas att ny teknik, som de förarlösa bilarna, kan ge fler människor större rörlighet i framtiden. Vilken horisont man än anlägger är behoven ändå stora för bra kollektivtrafik.