Fordons-, telekom- och även verkstadsindustrin kommer sannolikt att till stor del få sin tillväxt i Asien och risken finns att Sverige under nästa högkonjunktur fortfarande har 5-6 procents arbetslöshet.
De två politiska alternativen i Sverige har valåret 2010 båda "full sysselsättning" som mål. Oron är stark för att antalet sysselsatta 2020 inte ska kunna försörja dryga två miljoner pensionärer. Som det står i de politiska riktlinjerna för Socialdemokraterna: "Varje arbetad timme behövs."
Men vägen till målet ser ganska olika ut. I veckan som gick lovade oppositionen fler offentliga jobb under kommande år. Kommunerna och landstingen tackar förstås och tar emot. Mer pengar behövs alltid i den offentliga sektorn, där krisen är ständigt närvarande.
En satsning på offentliga sektorn riskerar dock att bli kontraproduktiv, eftersom kostnaderna snabbt överstiger skatteintäkterna. Efter tillväxt följer besparingspaket och en negativ utveckling för välfärden.
Här skiljer sig regeringen från oppositionen genom att den expansiva politiken ses som en ren krisåtgärd. De extra pengarna till kommunerna används under krisen för att inte tappa jobb och kompetens. När ekonomin återhämtar sig trappas bidragen ned.
Alla partier är ense om att också företag behövs för att säkra välfärden. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att hitta på olika former av "lättnader", stöd och skattesubventioner, till företag. Företagen tackar och tar emot. Pengar behövs ju alltid. Men en subventionsstyrd näringspolitik kommer även den på sikt att bli kontraproduktiv, att inte leda till varaktiga jobb.
Att som politiker satsa på offentliga jobb och subventioner är lite som att ordna till en jättebrasa, men samtidigt strypa tillgången på syre. Elden kommer inte att ta sig.
Den bistra sanningen är nog att det enda som på lång sikt ger nya jobb är att satsa på utbildning, ett gott investeringsklimat och tydliga spelregler som inte avviker för mycket från omvärldens. Med andra ord en politik som knappast ger några större avtryck på en eller två mandatperioder. En politik som skapar fundamentet och tryggar välfärden medan företagen står för tillväxten.
Det går att göra insatser även på kort sikt. Men då måste stimulanserna vara riktade så att de på något sätt bryter barriärer, att de kan öppna för nya möjligheter när de sedan tas bort. Ett utmärkt exempel på detta är det nyligen så omtalade rut-avdraget.
Rut har visat sig kunna skapa jobb. Många tusen nya jobb. Och det är inte fy skam i perspektivet att det är 100 000 jobb som ska tas tillbaka. Och dessutom bryter avdraget barriärer. Det skapar jobb och företagande i grupper som står långt från arbetsmarknaden. När subventionen trappas ned eller tas bort finns marknaden kvar, liksom kunnandet och självförtroendet.
Det är i det skenet mycket märkligt att avdraget skapat ett så starkt motstånd från de rödgröna. Bara för att användarna inte har jämnt fördelade inkomster. Det går att räkna upp mängder av varor och tjänster där konsumtionsmönstren är desamma, men där hanteringen inte alls är känslig på samma sätt.
Ett annat område där politik kan göra skillnad är i det som kallas företagens "tidiga skeden". Vilket av alla forskningsföretag som blir det nya Volvo eller Ericsson är omöjligt att säga, men Sverige har allt att vinna på att idéerna hålls vid liv och kostnaderna för det är relativt låga även om de sprids ut på många företag.
Här finns ansatser till politik från Folkpartiet (skatterabatt för forskning och utveckling och riskkapitalavdrag) och Socialdemokraterna (avdrag och riskkapitalfond).
Men i de konkreta förslagen inför nästa år, i vallöften och överenskommelser inom blocken, finns hittills mest "luftjobb". Både Alliansen och de rödgröna har fortfarande mycket att bevisa för att få en långsiktig jobbpolitik värd namnet.