Men då låg jag med hög feber i sängen och trots att jag länge sett fram emot att rösta gjorde jag tyvärr inte det. Men jag bekänner att det främst var det ihållande regnet som fick mig att stanna kvar i sängen och inte febern. För som (enmans-)företagare blir man aldrig sjuk, även om man är drabbad av hög feber eller går omkring med böjd kropp på grund av ryggsmärtor.
Förresten. Du, Hans Karlsson, arbetsmarknadsministern! Det mest effektiva sättet att få ner sjukskrivningstalen kan vara att göra det lättare för folk att driva eget företag (att starta företag är annars lätt som en plätt). Eller att få de anställda att känna mer ansvar, delaktighet och trivsel på arbetsplatsen. För då är man hjärtligt trogen sin arbetsgivare och ställer upp i alla lägen.
Jag är helt inställd på att rösta nästa år för att visa min respekt och vördnad för den fria viljan och demokratin. Men problemet är att jag är så kluven när det gäller hur jag ska gå till väga. Kluvenheten har inget med valet av ett specifikt politiskt parti att göra utan på vilka kriterier som bör tas i beaktande när jag väljer "det rätta partiet". Hur gör man egentligen, hur väljer ni ert favoritparti?
Ska jag gå efter vad jag anser kan vara bra för landet och den stora massan eller bör jag tänka enligt "egoprincipen" — det vill säga rösta på det parti som jag tror kan gynna mig och som gör min tillvaro bättre och lättare? Det sistnämnda bör i och för sig inte vara fel eller betyda något negativt — eller gör det?
Allt började med att flera bekanta till mig som varit kommunistsympatisörer gått och blivit tvättäkta borgare och numera lovordar kapitalismen. Detta efter att de har gjort en rejäl klassresa och nu befinner sig i samhällets övre skikt. Jag minns deras häftiga politiska diskussioner när de var fattiga studenter och hur vördnadsfullt de brukade omtala herrarna Marx och Lenin. I samma veva förkastades kategoriskt kapitalismen som system och där inkluderades även hederliga och hårt arbetande företagare som med egna händer hade lyckats skapa försörjningsmöjligheter inte enbart för sig själva utan även för andra. Men numera handlar deras samtalsämnen om världsekonomin, ränteläget, aktiemarknaden och dollarkursen. Vid riksdagsvalet röstar de helt annorlunda jämfört med hur de brukade rösta förr i tiden. De vill inte ens bli påminda om det gamla livet!
Missförstå mig inte. Jag försöker varken vara ironisk eller kritisera människors åsikts- och attitydförändringar genom livet. Ty detta är en viktig del av ett samhälles utveckling — på gott och på ont. Jag skulle bara för egen del vilja analysera motiven bakom våra beslut inför ett politiskt val och ta reda på om det verkligen är moraliskt tillåtet och politiskt acceptabelt att vända kappan efter vinden eller bör man vara principfast när det gäller politiska ideologier? Är det ändå inte så att de allra flesta människor med knappa resurser och med en osäker och otrygg tillvaro och framtid skulle rösta "borgerligt" om även de fick en blomstrande ekonomi? Jag undrar även hur superförmögna människor skulle rösta om de drabbades av fattigdom och misär.
Trots att min käre far vid ett tidigare telefonsamtal från Iran har vädjat till mig om att hålla mig borta från politik och alla politiker ("akta dig Maria, de är farliga"!) så kan jag ändå inte låta bli att filosofera kring dessa frågor.
Jag önskar att det ska ske banbrytande förändringar inom alla partier och att de blir mer toleranta och förändringsbenägna. Att de politiska partier som med ren automatik stämplar de rika och framgångsrika som onda och de fattiga som goda, ska få en mer nyanserad världsbild. Att de partier som av tradition enbart hyllar eliten och odödligheten ska komma till insikten att gränsen mellan rikedom och fattigdom respektive framgång och nederlag är hårfin. Det vet jag som upplevt några klassresor under årens lopp trots min "ringa" ålder.
Det skulle även vara befriande att få se fler politiker som vågar bjuda på sig själva och som ser glada och trevliga ut, även i offentliga sammanhang, utan att ge avkall på sin integritet. Jag förstår inte varför somliga politiker och tjänstemän (tillsatta av politiker) kämpar för att se så formella, strikta, stela och till och med sura ut, trots att jag är övertygad om att även de kan ha humor. Tror de verkligen att de på detta sätt tas på större allvar och ökar sin popularitet och respekt bland folket?
Jag avslutar här innan jag gör min pappa riktig orolig och besviken.
Maria Masoomi
Företagare
och fristående kolumnist
Företagare
och fristående kolumnist