Jonas Sjöstedt måste, inför valet 2014, agera på ett annat sätt än vad Lars Ohly gjorde inför valet 2010. Ohly och Vänsterpartiet togs ju med i den rödgröna ”motallians” som Mona Sahlin mot sitt eget bättre omdöme tvingades skruva ihop. Stefan Löfven har gjort mycket klart att en repris inte är aktuell i år och de aktivister inom LO och på partiets vänsterkant som drev fram det rödgröna trepartisamarbetet 2010 har uppenbarligen accepterat fakta.
De tre partierna går alltså till val på egen hand och under eget ansvar. Det är knappast något som just nu bekymrar Jonas Sjöstedt. Tvärtom ger detta honom en möjlighet att både framställa sitt parti som mer realistiskt och seriöst än tidigare och samtidigt betona den enskilda fråga som han tror kan ge ökat väljarstöd – och som står mest i samklang med partiets traditionella synsätt.
Vid partimötet i Malmö i helgen sade Sjöstedt att V måste lära sig att välja sina strider. Man kan inte vara mot allt. Mera bestämt var det ingen idé att lägga politisk kraft på att kräva att en ny regering avskaffar betyg och läxor, även om detta motsvarar vad partimedlemmarna i allmänhet tycker.
I stället ska man koncentrera sig på frågan om vinster i välfärden. Partiet kan varken tänka sig att delta i eller vara stödparti åt en regering som inte sätter stopp för privata vinster i välfärdsföretag.
Sett ur Vänsterpartiets eget perspektiv är detta säkert den bästa möjliga taktiken. Partiet kan kapitalisera på den ovilja mot vinster och företagande som finns långt in i socialdemokratin. Man har en tydlig valfråga och behöver inte ta ansvar för vad några andra partier säger. Man kan fortsätta att vara i opposition, även om alliansregeringen förlorar, och antyder att man kan ställa villkor för att stödja en ny regering under Stefan Löfven.
Men kan man det? Blir Vänsterpartiet, som DN påstod i går, en ständigt närvarande huvudvärk för en ny regering? Hur gör man i ett ”skarpt läge”, om en socialdemokratiskt ledd regerings framtid är beroende av hur Vänsterpartiet röstar?
Det är inte första gången som V vill förklara sig självständigt. Både C H Hermansson och Lars Werner försökte, på 60- 70- och 80-talen, – men ingen lyckades fullfölja. Hermansson drog på sig stor oreda inom partiet och Werner backade i sista stund, under en beramad ”förhandling” i riksdagens talarstol.
På den tiden var föreställningarna om ”arbetarenhet” fortfarande starkt levande inom det dåvarande kommunistpartiet. Socialdemokraterna ansågs visserligen ha gett upp alla socialistiska ambitioner, men en socialdemokratisk regering var ändå i varje läge att föredra framför en borgerlig.
Världen i dag ser helt annorlunda ut, men politiska reflexer försvinner bara långsamt. Det realistiska alternativet till en socialdemokratiskt ledd regering är ju alltjämt någon form av borgerlig regering, helt oavsett frågan om vinster i välfärden. När Sjöstedt ställs inför detta blir huvudvärken snarare hans än Löfvens.