Ledare: I blåbärskogens mörka skrymslen

Ett år senare har dock många av dem kommit tillbaka. I desperationens kölvatten görs inte alltid de mest logiska valen. Det finns trots allt bärplockare som lyckats tjäna hyfsat med pengar. I hopp om att de ska kunna bli skuldfria väljer därför många bärplockare att låna ännu mer pengar för att bekosta ytterligare en resa till de svenska granskogarna.
Bärplockarna från Thailand garanteras numera bättre anställningsvillkor och åtminstone minimilön. Samma regler gäller dock inte de EU-medborgare, företrädesvis från Bulgarien, som kommit till Sverige för att plocka bär. De omfattas av EU:s regler om fri rörlighet. De behöver således ingen som garanterar deras uppehälle eller lön.
Många av dem är sannolikt inte anställda av något företag. Bärplockningen blir en tjänst de tillhandahåller bäruppköparna. De omfattas därför inte heller av något kollektivavtal eller övrig arbetsrättslig lagstiftning.

Visst, går det att invända att det är ett val de själva gör. Att det just är poängen med den fria rörligheten på EU:s inre marknad. Att gränser inte ska hindra individer från att förbättra sina chanser till försörjning.
Så är det naturligtvis. I längden kommer den fria rörligheten leda till en utjämnad och för många EU-medborgare förbättrad levnadsstandard. Men där är vi inte än.
För att en fri marknad ska kunna fungera optimalt krävs det att köpare och säljare har tillgång till fullständig information om bland annat inköps- och säljmöjligheter. Men den perfekta marknaden är ytterst ovanlig. För att få marknaden att fungera finns det därför ofta olika typer av lagar och regler som syftar till att rätta till de obalanser som uppkommer. När det gäller den fria rörligheten av tjänster är dock begränsningarna få och själva tillämpningen av undantagen är ytterst restriktiv.
I dag hamnar bärplockarna från EU mellan alla skyddsnät. Det är allt för lätt att tjäna pengar på deras utsatthet och okunskap. Det finns därför anledning för lagstiftaren både nationellt och på EU-nivå att se över möjligheterna att förbättra bärplockarnas situation.
Hittills har dock ansvariga politiker och tjänstemän varit märkligt handlingsförlamade.
Att försöka minska den fria rörligheten är dock inte rätt sätt för att försöka förbättra bärplockarnas situation. Inte heller är det helt enkelt att med hjälp av punktinsatser förbättra informationen till plockarna. Information biter sällan på de mest utsatta.

Men det finns andra åtgärder att ta till. Det handlar främst om att intensifiera bekämpandet av den människohandel, som flera bärplockare säger sig vara utsatta för. Här bör både de svenska och bulgariska myndigheterna exempelvis använda sig av Europol, som har som målsättning att förebygga och bekämpa bland annat människohandel mellan två eller flera medlemsstater.
En annan myndighet som kan agera är det svenska Skatteverket. Det bör finnas en del svarta pengar i bärhandeln. Inkomster från bärplockning är visserligen skattefria upp till 12 500 kronor – föresatt att den som plockar inte anlitats av någon annan. Ett bra bärår lär dock många av de inresta bärplockarna komma över denna summa och skrupelfria bäruppköpare med F-skattsedel köper därmed en hel del svarta bär. Det här är något som Skatteverket bör titta närmare på.
Det är onekligen så att det skulle behöva rensas upp inom bärbranschen. Det finns aktörer som direkt eller indirekt förtjänar sitt levebröd på utsatta bärplockare. Hittills har dock branschen som helhet varit passiv. Bärplockarna fortsätter att utnyttjas år efter år.
Men de som snabbast och troligen effektivast skulle kunna förbättra situationen för bärplockarna är ändå konsumenterna. De har makten att ställa krav på de bärprodukter de köper . Det skulle exempelvis inte vara omöjligt att införa en kvalitetsstämpel som garanterar att bären plockats av personer som garanterats schysta villkor.
Även i fortsättningen ska det komma att gå hit och tjäna pengar på att plocka blåbär. Men vi har allt att vinna på att se till att de ruttnande korgar som omger branschen försvinner.