Det finns en berättigad oro inför dagens EU-toppmöte över att de två starkaste euroländerna, Tyskland och Frankrike, vill hitta snabba lösningar på skuldkrisen, lösningar som kan riskera att gå på tvärs mot de demokratiska spelregler som måste vara fundamentet i unionen. Förhoppningsvis förmår ändå EU-ledarna att ha både ett akut och ett långsiktigt perspektiv på samma gång.
Till de akuta åtgärder som måste beslutas hör att skapa brandväggar i den finansiella sektorn. Om i första hand Grekland tvingas ställa in betalningarna måste spridningseffekterna begränsas genom att bankerna skyddas från kreditförluster. Dessutom måste kapitalet i stödfonder och IMF byggas upp ytterligare för att kunna säkra återhämtningen i länder som Italien, Portugal, Spanien och Irland.
På lite längre sikt behöver förstås EU, i första hand de 17 euroländerna, gemensamma budgetregler. Brotten mot det tandlösa regelverk som ändå funnits (max tre procents budgetunderskott och 60 procents statsskuld i förhållande till BNP) är vad som ligger bakom eurokrisen.
Men det är en mycket farlig väg att gå att redan nu sjösätta ett finansiellt kontrollsystem som kringgår osäkra och tidskrävande fördragsförändringar, vilket såväl EU-ordförande Herman van Rompuy som duon Angela Merkel och Nicolas Sarkozy talat om. Om detta på något sätt skulle genomdrivas på fredagen kommer EU-skeptiska befolkningar i en rad länder att sparka bakut, vilket kan utgöra ett större hot mot EU än någon skuldkris.
Det EU-ledarna i stället kan göra är att lägga grunden för ett kommande system med sanktioner för länder som inte sköter ekonomin. Det borde räcka för att blidka marknaderna och därmed ge lägre lånekostnader och en lättare väg tillbaka för krisländerna. Det absolut värsta just nu vore att förhandlingarna havererade och ingen överenskommelse kan nås.
Eurons framtid har stått på spel sedan skuldkrisen bröt ut i augusti. Förtroendet för den nu tioåriga gemensamma valutan har pendlat upp och ned under hösten. Inför det avgörande toppmötet är det något upp igen efter några veckor av påtalad politisk handlingskraft (Merkel och Sarkozy) samt politiska förändringar i Grekland och Italien, förhoppningsvis till det bättre.
Just Merkel och Sarkozy kallas ibland föraktfullt för ”Merkozy” och deras makt ses inte med blida ögon av alla. Men ledarskap är hårdvaluta i eurokrisens elfte timme. Någon måste säga hur det är och vad som behöver göras. Att trampa på Storbritanniens premiärminister David Camerons tår kan man då ha överseende med. Fördraget och folkviljan måste respekteras, men annars är det värsta man nu kan göra är att göra ingenting.