Premiärministern Ali Zeidan fördes i torsdags natt bort från Corinthia Hotel i Tripoli. Han släpptes igen efter bara några timmar, svårt skakad. Förhoppningsvis kan det sätta punkt för den omedelbara krisen och avvärja väpnade strider. Samtidigt gäller det att komma ihåg att Libyens problem varken börjar eller slutar med en kidnappad premiärminister.
Moammar el-Gaddafis långa styre var en katastrof. Politiska dissidenter mördades, landet drevs in i isolering och kriser, oljerikedomarna förskingrades på olika skrytprojekt. Libyen kunde ha varit enastående rikt, men blev en underutvecklad avkrok mest känd för terror och tortyr. Nu är diktatorn död, men hans arv är inte lika lätt att lämna – och det krig som fällde honom har slagit statsapparaten i spillror.
Enligt BBC finns det idag närmare 1700 olika milisgrupper i Libyen, samlade i något dussin större koalitioner. Många milismän har på ett eller annat vis infogats i de statliga säkerhetsstyrkorna, men det är mest på pappret. Den svaga centralregeringen är dominerad av de väpnade grupperna, snarare än tvärtom, och rivaliteter i parlamentet avspeglas ofta av konfrontationer på gatorna.
I maj i år drev exempelvis islamistiska partier igenom en lag som förbjöd tidigare Gaddafianhängare från att arbeta politiskt. Det kan man tycka illa om på många grunder, men sättet lagen genomdrevs på var ett särskilt varningstecken: regeringsbyggnaderna i Tripoli omringades av beväpnade män. En lag som stiftas på det viset lär inte kunna upphävas på annat sätt heller.
I östra Libyen har väpnade grupper blockerat flera av landets viktigaste exporthamnar. Ett mer effektivt sätt att bedriva oppositionspolitik än att klaga i det tandlösa parlamentet, men en katastrof för landets ekonomi. Småstrider pågår hela tiden runtom i landet, och då och då sker attentat mot politiker eller västliga intressen. Bomben utanför det svenska konsulatet i Benghazi är ett exempel.
Regeringen vill förstås att de olika miliserna ska avväpnas och ersättas av en enad säkerhetsstyrka. Det har visat sig lättare sagt än gjort. Milismedlemmarna tar lätt på order från den nya regeringen och hävdar att de har rätt att bära vapen eftersom de är ”revolutionärer”. De allra flesta medlemmar tycks i själva verket ha anslutit sig till milisrörelsen efter Gaddafis fall, vilket kan tyckas slå hål på det argumentet, men med en kpist är det svårt att diskutera.
Och det är Libyens problem. Det handlar i grund och botten varken om islamister eller om dåliga politiker, utan om vad som sker med ett land där de statliga institutionerna spruckit sönder och unga män med automatkarbiner fyller tomrummet. Vi har sett det förut, och det brukar inte sluta väl.