December månad har präglats av svensk vinter. Nysnö, skidföre, rent och tyst – för en del av oss. Andra tänker i första hand på trafikhinder, kyla och mörker. Men vi har alla en relation till vintern.
Det som binder samman människorna i ett land är att de har vissa referensramar gemensamma. Vi kan ha olika bakgrund, tro och åsikter men vi retar oss alla på samma sätt när bussarna fastnar i snön eller gläds när ett vackert snötäcke ger nytt ljus åt ett tidigare grått landskap.
Vädret är naturligtvis bara en detalj – fast det är tänkvärt hur riktiga oväder alltid beskrivs som ”ryska”, ”tyska” eller något annat och aldrig som ”svenska”.
Men känslan av att tillhöra en nationell gemenskap är viktig för oss alla. Det är den känslan som gör att vi kan tala om sådant som en gemensam framtid och ett gemensamt ansvar för natur, kulturminnen och för hur landet fungerar. På samma sätt är det känslan av att tillhöra en nationell gemenskap som är grunden för att vi som individer kan kräva vissa bestämda rättigheter av staten och samtidigt accepterar vissa skyldigheter.
Men staten och nationen är olika saker. I en stat är man medborgare och har rättigheter och skyldigheter som följer av medborgarskapet. Man har rösträtt, man har rätt till hjälp och skydd utomlands, man har rätt till ett pass och till att både lämna och komma tillbaka till statens område. Staten har monopol på våldsutövning och förutsätts markera sin existens och närvaro på olika sätt: polis, gränsstationer, kustbevakning, vissa typer av infrastruktur.
Staten handlar om formalia och om juridik, nationen handlar om människor. Och just därför kan nationsbegreppet aldrig formaliseras till något exakt – dess innehåll förändras dagligen av oss alla.
En del talar om ”assimilering” av nyanlända till den svenska nationen. Begreppet ger ett intryck av att det finns en entydig och färdig nationalitet, som ägt bestånd på exakt samma sätt under lång tid och som man förutsätts kliva in i. Men en sådan entydig nationell identitet har aldrig funnits. Innebörden av begreppet ”svenskhet”, har alltid förändrats. Den nationella gemenskapen är viktig, men för att vara nationell måste den samtidigt vara öppen och pluralistisk.
Den pakistanfödde författaren Qaisar Mahmood har föreslagit att vi i stället för ”assimilering” ska tala om ”socialisering” – alltså om en process där vi lär oss fungera tillsammans med andra i det samhälle där vi lever. I grund och botten är det samma process för alla, med skillnaden att för en del av oss börjar den vid födseln och för en del andra senare i livet.
Också det ständigt upprepade uttrycket ”mångkultur” bygger på samma tankefel som talet om assimilering. Som beskrivning av verkligheten är det naturligtvis sant att det finns kulturella skillnader på olika plan (liksom att betydelsen av dessa ofta överdrivs). Men som beskrivning av en politisk ambition är begreppet farligt – kulturen uppfattas som statisk och oföränderlig samtidigt som kulturella, religiösa eller andra bakgrundsfaktorer förvanskas till att bli det enda väsentliga i en människas identitet, med konsekvensen att de som delar vissa sådana bakgrundsvariabler också påstås ha gemensamma uppfattningar om allt annat. Både individens särart och det gemensamt mänskliga trängs tillbaka till förmån för ett konstruerat grupptänkande.
Diskuterar man svenskhet är det individerna, medborgarskapet och de erfarenheter som skapar gemenskap som är intressant. Däremot bör man vara försiktig med det ofta använda uttrycket ”etnicitet”. Hela begreppet är nebulöst – tron på ett gemensamt ”blod” eller ett gemensamt genetiskt ursprung som avgör vad som är ”svenskt”, ”italienskt” eller ”kurdiskt” är en illusion. Men det är en illusion med farliga konsekvenser.
Nationalkänslan är naturlig och rimlig – så länge andra nationer inte nedvärderas – men den förutsätter öppenhet och pluralism, att alla som lever här har tillträde till den svenska nationella identiteten. Det är de gemensamma erfarenheterna som håller oss samman, inte vår bakgrund. Och vi hålls samman som levande människor, inte som representanter för den ena eller andra språkliga, religiösa eller kulturella gruppen. I Sverige faller snön på oss alla, oavsett vad vi tycker och tror och hur vi lever i övrigt.