Enade vi stå, var budskapet när LO:s kongress inleddes i Folkets hus i Stockholm på fredagen. Avgående ordföranden Wanja Lundby Wedin och Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin tävlade i att berömma varandra från talarstolen, och försäkrade att det är genom facklig-politisk samverkan som ”högerns maktinnehav” ska brytas. De båda ledarna, Stefan Löfven och tillträdande LO-basen Karl-Petter Thorvaldsson, ska säga sitt på söndag och måndag, men nu är tonen satt.
LO har på många sätt känt av Socialdemokraternas kris – ovanan vid att vara i opposition och inte få gehör för sina politiska förslag. ”Jag har bara varit hos statsministern fem eller sex gånger sedan 2006”, klagade Lundby Wedin. Men vad har hon egentligen haft att tillföra? Enligt Irene Wennemo (i Sveriges Radio P1 på fredagen), tidigare chef på LO, uppfattas LO numera närmast som en filial till S. Partitaktik ligger bakom oviljan att vända sig till andra partier, vilket gjort att man blivit alltmer marginaliserad i samhällsdebatten.
Det är en märklig utveckling för en organisation med 1,5 miljoner medlemmar, varav hälften röstar på andra partier än S. Med sina resurser och sin kompetens borde LO kunna ta plats och ha mycket att tillföra politiken – om det inte vore så viktigt att inte synas på bild med ett borgerligt statsråd, ja, inte ens med en miljöpartist. Tydligen måste medlemmarna vänta på att S åter kommer i regeringsställning innan deras intressen eventuellt på nytt kan tillvaratas.
Ingenting tyder hittills på att Thorvaldsson skulle ha en annan agenda gentemot socialdemokratin. Men han kan tvingas till det. Om medlemsraset fortsätter, och särskilt bland de unga, kommer LO så småningom att bli irrelevant ändå, oavsett regering.