Ju mer saker och ting förändras, desto mer förblir de desamma. Visdomsordet lär komma från en fransk tidning under 1800-talet. Påståendet är inte alltid sant. Men vid ett ärsskifte finns det skäl att reflektera över hur förändringar på ett plan döljer kontinuitet i andra avseenden – inte minst i den internationella politiken.
Den internationella klimatpolitiken är dock snarare ett exempel på hur prestige, bekvämlighet och önsketänkande leder till att förändringar som verkligen behövs skjuts på framtiden. FN:s stora klimatkonferens i Doha ledde inte till mycket mer än att det redan gällande Kyoto-protokollet förlängdes. Kontinuiteten är direkt oroande.
Politiska systemskiften är ofta bättre exempel på hur förändringar döljer att andra förhållanden inte ändras. Precis som vid förra årsskiftet framstår omvälvningarna i arabvärlden som den största utmaningen mot världens auktoritära regimer, oavsett ideologiska förtecken, sedan sovjetkommunismens fall 1989-91.
Nu vid årsskiftet tyder många tecken på att slutet nalkas också för den blodsbesudlade regimen i Syrien. Men osäkerheten om vad som kommer i stället är stor – det finns genuint demokratiska krafter, men också sådana som mest vill byta ett förtryckande system mot ett annat.
Precis som för ett år sedan följer världen noga de olika faserna i maktspelet i Egypten, arabvärldens största och politiskt viktigaste stat. Landet styrs inte längre av Hosni Mubaraks diktatur och inte heller av armén, utan av en vald president – Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi.
Men den gamla politiska ordningen gör sig påmind – dels i form av en tydlig misstro mot internationellt förankrade organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter, dels i form av ett samspel mellan den nya regimens och den gamla statens maktapparat och militär. Den moderna, sekulära delen av det egyptiska samhället, som vill låta Mubaraks fall bli början till en genuin demokratisering möter ett nytt motstånd som är förvillande likt det gamla.
Samma mönster går igen i andra delar av världen. Oron i Kina över den arabiska våren var stor och medierna förbjöds mer eller mindre att alls rapportera om det som hände. Trycket mot alla former av självständiga meningsyttringar i det kinesiska samhället skärptes. Inför ledarskiftet i höstas trodde många på en viss lättnad och kanske på en utveckling mot större rättssäkerhet.
I stället avkrävs i en ny lag alla jurister trohet mot kommunistpartiet – alltså inte lojalitet med sina klienter utan med staten och statens styrande. Ju mer Kina på ytan förändras i ”kapitalistisk” riktning, desto mer förblir diktaturen densamma.
Ryssland är ännu ett exempel. Kommunismen är avskaffad och planekonomin är upphävd. Men den nya politiska ordningen liknar allt mer den gamla – senast med de beslut som definierar ryska organisationer som samarbetar med internationellt förankrade rörelser för demokrati och mänskliga rättigheter som ”agenter” och tvingar dem att registrera sig för att alls få verka. Språkbruket kan kallas sovjetiskt, men skulle lika gärna kunna användas av tsardömets stöttepelare för mer än hundra år sedan.
Det finns många fler exempel och det är lätt att bli nedstämd. Men det finns också processer av annat slag. Världen har hela hösten hållit andan inför risken att USA:s ekonomi vid årsskiftet ska tvingas ut över det omtalade ”stupet”, om partierna i kongressen inte kan enas om skatter och besparingar. På samma sätt består oron över kriserna inom eurozonen och för EU i dess helhet.
Men bakom krisen i USA finns andra fundamentala fakta – ekonomin återhämtar sig och landet genomgår en demografisk förändring som verksamt bidragit till Barack Obamas omval. Det stabila i USA är landets öppenhet och mänskliga resurser som skapar möjligheter till förnyelse, inte bara ekonomiskt, på ett sätt som den statsstyrda kapitalismen i Kina aldrig kan åstadkomma.
Och i Europa har EU, trots allt som kan sägas om hanteringen av eurokrisen, under lång tid bidragit till att stabilisera demokrati, rättsstat och marknadsekonomi på hela kontinenten. Utan detta samarbete skulle risken för en upprepning av helt andra politiska mönster vara ännu större än nu.