Men jag är även både nöjd och belåten med mitt kön. Detta främst på grund av fåfänga (jag misstänker att jag som man skulle ha sett betydligt sämre ut än vad jag gör i dag!) och kanske inte av samma skäl som många feminister hävdar; när de säger att de är stolta över att vara kvinnor. Jag känner inte någon större stolthet över att vara kvinna, jag skulle ha känt likadant om jag vore man - könet kvittar!
Man kanske bör sträva efter att vara stolt över sina gärningar och vad man uträttar här i livet och inte nödvändigtvis över sitt kön; vilket man sällan kan göra något åt!
Men jag måste erkänna att jag på senare tid har börjat hysa avund mot det manliga könet. Det är framför allt männens broderskap, blodsband och sammanhållning som jag avundas.
Jag har många gånger blivit vittne till att män ställer upp för varandra med stöd, bekräftelse och komplimanger även om man kan tycka att det ibland saknas fog för det. De tar emot varandra och tar hand om varandra i sina breda och värdefulla nätverk på ett helt annat sätt än vad vi kvinnor brukar göra. De bidrar generöst och hjärtligt med mentorskap och ser till att andra män i nätverket oavsett ålder eller utseende, utvecklas och vidarebefordras i karriären - vare sig de förtjänar det eller inte! Förhållningssättet verkar väldigt naturligt och självklart för dem, som om de har det i generna - är det verkligen så?
Jag blir bokstavligt talat avundsjuk när jag ser att det nästan inte råder någon missunnsamhet inom det manliga könet - i alla fall inte mot individer med samma kön! Egendomligt nog verkar de även vara helt likgiltiga gentemot män vilka förfogar över sköna yttre attribut - vare sig dessa är medfödda eller anskaffade!
Hur de klarar detta utan att drabbas av mindervärdeskomplex, har jag ännu inte förstått!
Jag beundrar männen för dessa egenskaper och det är därför jag, en och annan gång - faktiskt senast i förra veckan, lekt med tanken på hur det skulle vara om jag var man!
Tanken brukar dock försvinna i samma blixtsnabba ögonblick som den dyker upp! Jag trivs ändå bäst med att vara kvinna och den saken är jag övertygad om.
Även min son som nyligen fyllt 18 år och som är en tävlingsmänniska förbryllar mig med sina "manliga särdrag"!
Han konkurrerar med en kompis om att få MVG i alla ämnen. Men de HJÄLPER varandra i studierna och jag begriper inte varför! "Vad är detta för konkurrens och tävling Daniel, nu när du hjälper honom i biologi? Ska du inte försöka att få bättre betyg än honom?"
" Vi är ju VÄNNER mamma och anledningen till att vi tävlar mot varandra är att vi båda två vill bli bättre. Det här med konkurrensen tar vi med ro och jag blir bara glad om även han lyckas."
Tala om att skämmas inför sitt eget barn och över sin småaktighet och trångsynthet!
För en dryg vecka sedan (23/1) när jag öppnade UNT kände jag återigen att det måste vara mer kul och fördelaktigt att vara man än kvinna. Den här gången var jag inte drabbad av någon avundsjuka utan snarare av häpnad.
Vinnaren av Bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan (Gustaf Skarsgård) fick med en stor bild täcka första sidan i UNT:s kulturdel, medan vinnaren av Bästa kvinnliga huvudroll (Haddy Jallow) fick nöja sig med en obetydlig liten bild.
Jag bläddrade i tidningen för att se mer av henne, men förgäves. Samma fenomen upptäckte jag senare även i Dagens Nyheter.
Skarsgård figurerar med sin Guldbagge i handen på en stor färgbild på kultursidan medan Jallow syns i en ännu mindre bild än den som finns i UNT - den här gången vid sidan av sin pojkvän, utan någon Guldbagge i handen. Ja, vad ska man säga och hur ska man känna?
Frustration, är det mildaste och det mest diplomatiska ordet jagjust nu kan använda.
Maria Masoomi | Dietist, kostekonom, matkonsult och fristående kolumnist i UNT