Berättelsen ovan må låta som något hämtat ur en film. Det är det inte. Den hör till historien om Burundi år 2004. En historia som dessutom upprepar sig på andra håll i världen.
I mars detta år fick nämligen FN information om att uppemot 16 kvinnor per dag våldtas när de hämtar vatten vid floden i Mornei, i de västra delarna av Darfur i Sudan. Kvinnorna ansåg sig inte ha något annat val än att fortsätta att hämta vatten vid floden trots risken att bli utsatta för våldtäkter, eftersom de fruktade att deras män skulle dödas om männen gick i deras ställe.
Sexuellt våld under ett krig eller en väpnad konflikt har länge ansetts vara enbart en olycklig biprodukt av kriget eller konflikten, men däremot inte en krigsförbrytelse eller ett brott mot mänskligheten.
I den fjärde Genèvekonventionen från 1949 (angående skydd förcivilpersoner under krigstid) anges att "Kvinnor ska vara särskilt skyddade mot angrepp mot deras heder, speciellt mot våldtäkter, påtvingad prostitution eller mot någon form av oanständigt beteende". Sexuellt våld mot kvinnor handlade vid denna tid alltså främst om att skydda kvinnans heder.
Det var först på en FN-konferens i Wien 1993 som det slogs fast att kvinnors rättigheter också är mänskliga rättigheter. Detta hade inte uttryckts explicit tidigare. Konferensen resulterade i en deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. I deklarationen fördöms fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld mot kvinnor oavsett om det inträffar inom familjen eller utförs/accepteras av staten.
Det dröjde ända till 1999 innan sexuella övergrepp mot kvinnor i praktiken bedömdes som ett internationellt brott. I det så kallade Akayesufallet (Prosecutor v. Akayesu, Trial Chamber Decision of September 1998) banade Rwandatribunalen väg genom att fastställa att våldtäkt och sexuellt våld kan jämställas med folkmord om syftet är att förinta en hel eller delar av en grupp.
Av utredningen i målet framkom att en borgmästare, Jean-Paul Akayesu, hade medverkat till — och underlåtit att förhindra — att en mängd kvinnor hade blivit utsatta för sexuella övergrepp, stympning och våldtäkt, ofta flera gånger, ofta offentligt och ofta av mer än en gärningsman. Borgmästaren dömdes för brottet folkmord.
Den 1 juli 2002 trädde Romstadgan för Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i kraft. Genom att ICC upprättas finns det möjlighet att i en viss kontext åtala individer för sexuella övergrepp. Romstadgans brottskatalog erkänner bland annat våldtäkt,
sexuellt slaveri samt påtvingad prostitution, graviditet och sterilisering som brott mot mänskligheten och som krigsförbrytelser.
Till skillnad från tribunalerna för det forna Jugoslavien och Rwanda är ICC en permanent internationell domstol. ICC kan pröva brott som har begåtts i en stat som har ratificerat Romstadgan eller då den anklagade är medborgare i en sådan stat, om staten inte själv kan eller vill agera. ICC kan även döma över brott begångna i länder som inte har ratificerat Romstadgan om FN:s säkerhetsråd fattar beslut om det.
Amnesty anser att tillkomsten av ICC är en milstolpe när det gäller att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och att undvika straffrihet för personer som har gjort sig skyldiga till internationella brott.
Amnesty har under det senaste året riktat sina blickar mot olika delar av Sudan där man har dokumenterat begångna krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, såsom t ex mord, utomrättsliga avrättningar, massvåldtäkter, kidnappningar, urskillningslösa bombräder, förstöring av byar och plundring av egendom.
Sudan har inte ratificerat Romstadgan trots flera års påtryckningar från bland annat Amnesty. FN:s säkerhetsråd beslutade dock i våras att ICC ska utreda och lagföra brott begångna i Sudan. ICC bedriver förundersökningar, förutom i Sudan, även i Uganda och Demokratiska Republiken Kongo.
Beslutet från FN:s säkerhetsråd att utreda brott begångna i Sudan välkomnades av Amnesty som menar att en utredning i ICC är det enda trovärdiga sättet att ställa förbrytarna inför rätta.
Amnesty hävdar med emfas att skyddet för mänskliga rättigheter aldrig får göra halt vid nationsgränser eller kulturella barriärer och att det är viktigt att ICC används för det syfte den har skapats för.
Lillemor Andersson
medlem av Amnestys juristgrupp
medlem av Amnestys juristgrupp