Den stora satsningen, att öka utbudet av hyreslägenheter, är i och för sig lovvärd. Men det är långt ifrån den mest angelägna reformen.
Att regeringen och finansminister Anders Borg (M) är återhållsam med dyra satsningar i ett läge då osäkerheten i den internationella ekonomin är fortsatt stor är visserligen klokt. Regeringen sänker sin tillväxtprognos för 2012 från 1,3 till 0,4 procent. Statsfinanserna kommer att uppvisa ett underskott på 13–14 miljarder kronor. Själva underskottet är i sig inte mycket att orda om. I jämförelse med de flesta andra europeiska länder befinner sig Sverige i en avundsvärd ekonomisk position. Här finns fortfarande utrymme för reformer. Frågan är bara hur stort.
Mot bakgrund av den osäkra ekonomiska utvecklingen i världen är det inte helt enkelt att förutsäga. För ett år sedan gav exempelvis prognosen ett överskott i statsfinanserna på 60 miljarder kronor för 2012. Så blev det alltså inte. Det finns således goda skäl för regeringen att hålla i plånboken. Det är därför inte förvånande att Anders Borg flera gånger upprepade behovet att skapa goda säkerhetsmarginaler i de offentliga finanserna.
Problemet är bara att det försiktiga hushållandet med skattemedlen även tycks ha lagt sig som en våt filt över det grundläggande idé- och visionsarbete, som borde eldas på för fullt inom alliansen. Ett och annat vedträ kastas visserligen in i brasan, men just nu resulterar samarbetet i mer rök än eld. Röken duger visserligen till att skapa en tillfällig dimridå, men den klarar inte att dölja bristerna.
Gårdagens presentation hade för att använda Socialdemokraternas beskrivning mer drag av en ” verksamhetsberättelse än en vårproposition”. Det ligger en hel del i detta konstaterande. Budgetens tunna innehåll är också en anledning till att regeringen i samband med presentationen försökt att rikta uppmärksamheten mot de reformer som man avser återkomma till i höstbudgeten. Då utlovas satsningar på bland annat infrastruktur, utbildning, forskning och innovation. Vad de blir av dessa ambitioner återstår att se.
Långt ifrån alla reformer kostar pengar. Regeringen hade redan kunnat åstadkomma mer. Men då behövs det som sagt en politik med mer mål och mening. Alliansen måste precis som man gjorde inför valet 2006 peka med hela handen mot de områden som behöver förbättras och också förklara hur reformerna ska genomföras.
Med en opposition som nafsar alliansen i hälarna duger det inte att vila på gamla lagrar. Arbetet att vinna valet 2014 borde redan ha inletts. Än är det dock inte för sent för alliansen att hitta tillbaka till en politik med högre ambitioner än att förvalta stabila statsfinanser.