Regeringen har presenterat sin sista vårbudget. Striden står nu om bilden av svensk ekonomi: Hur har det gått för Sverige under Alliansregeringen?
Siffror från finansdepartementet visar att arbetslösheten väntas öka till 9,2 procent i år för att 2011 falla under 9 procent. Det är högre än vad regeringen tänkte sig när den tillträdde, men det är lägre än vad de flesta trodde när den globala finanskrisen bröt ut. Sverige ser ut att vara ett av de länder som klarat krisen bäst.
Oppositionen jämför aktuella siffror med siffror från september 2006, och ger regeringen skulden om de försämrats. Det är ingen trovärdig strategi för den som inser att finanskrisen gör jämförelsen meningslös.
Regeringens försök att ta åt sig äran för den relativt goda ekonomiska utvecklingen är dock inte heller trovärdig. 2006 var läget så fördelaktigt att regeringen svårligen kunde misslyckas. Den goda utvecklingen hade redan börjat när Anders Borg intog finansdepartementet. Så vem ska äras för de svenska framgångarna?
Sverige skördar i dag frukterna av ett reformarbete som inleddes i slutet av 1980-talet. Socialdemokrater som Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt var viktiga nyckelpersoner, borgerliga pragmatiker som Bengt Westerberg likaså. I den förra borgerliga regeringen fick finansministern Anne Wibble den otacksamma uppgiften att driva igenom strukturreformer som med säkerhet inte skulle ge snabba resultat att visa upp i valrörelsen. Mot dessa och många andra borde Anders Borg och vi andra vara tacksamma.
Trots historiens betydelse envisas regering och opposition med att argumentera som om dagens ekonomiska utfall beror främst på de senaste årens politik. Det påminner om det fenomen som på engelska brukar kallas the illusion of control, väldokumenterat inom ekonomisk och psykologisk forskning.
Aktiv krispolitik är ett illustrativt exempel på politiker som tror sig vara mäktigare än de är. Regeringen mötte finanskrisen bland annat genom att ge kommunerna pengar för att kunna behålla sin personal. Oppositionen invände att summorna bara var symboliska. Det var nog korrekt uppfattat, men det var nog också bra att summorna var symboliska. Kraftigare stimulanser hade ökat budgetunderskott och statsskuld, och därmed motverkat den stimulerande effekten. Detta var precis den läxa Sverige lärde sig under 1990-talskrisen.
Således: När finanskrisen drabbade Sverige 2008 var vår ekonomi så god att regeringen kunde kosta på sig lite keynesiansk stabiliseringspolitik utan att det slog tillbaka. Nu läker krisen ut, och illusionen av att regeringen kan styra ekonomin och bota lågkonjunkturen upprätthålls.
På lång sikt är det dock bara tillväxt och utvecklingskraft som garanterar att kommuner har råd att anställa tillräckligt med personal till välfärdstjänsterna. Det förutsätter politiker som ser längre än till nästa valrörelse. Någon som känner sig manad?