Börsen i Mumbai (Bombay) störtdök när Kongresspartiet oväntat besegrade den hindunationalistiska regeringskoalitionen i Indien. Nästan lika snabbt steg kurserna igen när det stod klart att den nya regeringen kommer att ledas av Manmohan Singh, den politiker som mer än någon annan förknippas med ekonomiska reformer och öppning av den väldiga indiska ekonomin mot omvärlden.
Kongresspartiet vann i kraft av sitt traditionella stöd på Indiens landsbygd, nya valallianser och den entusiasm som en ny generation ur Gandhifamiljen väckt genom att ge sig in i politiken. Samtidigt straffade väljarna regeringskoalitionen för dess självsäkerhet - dess valslogan "India shining" kunde förvisso motiveras med landets ekonomiska utveckling det senaste året, men den täckte inte hela verkligheten.
Många har förknippat Indiens utveckling med BJP, det nationalistparti som var kärnan i den gamla regeringen. Men BJP gjorde i verkligheten inte mycket mer än fortsatte den liberalisering som inletts under Kongresspartiets förra regeringsperiod.
Båda de stora partierna har från 1991 och framåt kraftigt lagt om sin ekonomiska politik, men den enskilda person som gjort mest för att åstadkomma kursändringen är Manmohan Singh. Det finns alltså goda skäl att vänta sig att Indiens en gång starkt statskontrollerade ekonomi kommer att liberaliseras ytterligare, med nya livschanser för allt fler indier som resultat.
Men varför blev det Singh som varken är partiledare eller medlem av Gandhifamiljen? Det enkla svaret är att Kongresspartiets ledare, Sonia Gandhi, valde att avstå för att undvika personlig smutskastning och sabotage mot den nya regeringens politik från det besegrade BJP:s sida. I BJP:s retorik är det en kränkning av Indiens integritet att en person som är född utomlands kan bli premiärminister.
Ändå tillåter Indiens författning uttryckligen just detta. BJP, som visat påfallande moderation under sin tid i regeringsställning, tycks nu återfalla i den ganska obehagliga hindunationalism som är rörelsens ursprung. Samtidigt kan Sonia Gandhi mycket väl bli mer inflytelserik som partiledare och eminens i kulisserna än vad hon hade kunnat bli som premiärminister.
Den nya regeringen blir en minoritetsregering som bl a kommer att vara beroende av kommunisternas välvilja. I Indien är detta dock inte så oroande som det kan tyckas. Kommunisterna har styrt Västbengalen och Kerala med framgång under många år och stödde också den Kongressregering som inledde den ekonomiska liberaliseringen.
Ett större problem blir sannolikt BJP:s beteende i opposition. Väljer partiet att återgå till sin tidigare, delvis rabiata, nationalism kan det bli svårt för regeringen att gå vidare med Kashmirsamtalen med Pakistan - trots att det var BJP och den avgående premiärministern Vajpayee som åstadkom det närmande till Pakistan som ägt rum det senaste året. Det vore bra för Indien om också BJP visade förmåga att överraska.