Under påskhelgen måste avtalet inom industrin, som löper ut 1 april, bli klart. Därmed är det också slut på vilsenheten i avtalsförhandlingarna – man har fått sitt märke för löneökningarna. Trots profetior om annat har industriavtalet behållit sin position som vägledande. Det är en mycket bra ordning då läget i industrin kan sägas vara detsamma som läget i exportnationen Sverige. Det industrin har råd att betala i lön borde därför andra ha råd med.
Industriavtalet har sedan 1997 gett reallöneökningar varje år på den svenska arbetsmarknaden, och kommer att ge det även i år. Ansvarstagande parter, fack och arbetsgivare, har sett till helheten. Man har fått stå tillbaka vissa år (facket), och man har fått ge mer än man tyckt sig ha råd med vissa år (arbetsgivarna). Långsiktigt har det blivit bra, för företagen, de anställda och för landet som helhet.
I skuggboxningen inför årets avtal har facket målat upp en ljus bild av det ekonomiska läget – höstens varselvåg känns nu långt borta, påstår man. Företagen är förstås mer bekymrade, ”risken för en ytterligare nedgång kvarstår”, enligt Teknikföretagen. Konjunkturinstitutet gav på onsdagen viss ammunition till facket då man höjde tillväxtprognosen för 2013 till 1,3 procent.
Men industrins påverkan på hela avtalsrörelsen har också skapat spänningar inom LO. Om alla får en löneökning på industrins märke får den med högre lön mer i kronor räknat. Det betyder att avståndet mellan yrken som industri- och byggnadsarbetare och yrken inom till exempel handel, vård och omsorg ökar. Och då ökar också löneskillnaden mellan män och kvinnor. LO:s samordning vill råda bot på detta och har krävt att alla löner, också de lägsta, ska höjas med minst 700 kronor.
På Aftonbladets ledarsida (27/3) skriver Ingvar Persson att en femtedel av alla handelsanställda jobbar för lägstalönen, och att 13 500 kronor i månaden inte täcker utgifterna för till exempel en ensamstående med barn. Men det snarare så att kraftigt höjda löner till alla ungdomar inom handeln (och de är många) minskar chansen för den ensamstående föräldern att få bättre marginaler i hushållsbudgeten.
Industriavtalets märke ska ses som ett märke i betydelsen riktmärke, inte något som slaviskt ska följas av andra. Avvikelser måste förekomma och förekommer hela tiden, för att rätta till skevheter i lönesättningen. Lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare har berättigade krav på att deras utbildningsnivå ska betala sig, liksom att låglöneyrken har berättigade krav. Berättigade är också alla krav som ger mer jämställda löner på arbetsmarknaden.
Det är ändå viktigt att det finns en nivå som säger något allmängiltigt om vilka löneökningar Sverige har råd med. Allt pekar på att industrins parter tar sitt ansvar igen, och senast söndag kväll får vi veta mer om läget i landet 2013.