Vad som då skett i Egypten var emellertid ingen Twitter-revolution, utan en militärkupp. Den utlöstes och möjliggjordes av folkets protester, men vad som slutligt fällde Mubarak var arméns ingripande. Det tekniska hjälpmedel som tippade den relevanta maktbalansen var alltså snarare stridsvagnar än Twitterkonton.
Visst har en medierevolution bäddat för dagens utveckling, men den är av äldre snitt än Twitter och Facebook. Det är den arabiska satellittelevisionens effekter som nu blommar ut i full styrka, efter en trevande start i slutet av nittiotalet. Den 25 januari förvandlade sig al-Jazira till en direktsänd tjugufyratimmarsshow om egyptisk frihetskamp, och gav därmed demonstranterna i Kairo ett språkrör med många tiotals miljoner tittare. Twitteranvändandet var intressant, men al-Jaziraeffekten är revolutionär. Det är den som nu sveper över arabvärlden.
De sociala mediernas betydelse för rapporteringen här i Sverige har dock utan tvekan varit mycket stor — det räcker att räkna Twittercitaten i dagspressen för att förstå den saken. Men även om nya informationsvägar i grunden är en positiv utveckling, bör vi inte blunda för omställningsproblemen.
Debatten om den nya medborgarjournalistiken präglas av en påtaglig naivitet kring hur gratisproducerad amatörrapportering kan utnyttjas av etablerade medieföretag. Det kostar tiotusentals kronor att ha en professionell korrespondent i Kairo, medan det är nästan gratis att låta hemmaredaktionen översätta Twitterinlägg på lediga stunder. Vilket ger självständigare rapportering?
Vi bör också fundera över den nya källsituationens effekter: sociala medier är inte socialt neutrala. Medan våra tidningar fyllts av uttalanden från engelskspråkiga unga nätaktivister ur den egyptiska övre medelklassen, har vi hört få motröster från de miljontals fattiga och äldre egyptier som stödde eller åtminstone tolererade Mubaraks regim, under intryck av den statliga propagandan. Att deras röster är relevanta kan ingen tvivla på, men tyvärr fanns de inte på Facebook.