Fisket i världen lever på lånad tid. Sverige är på god väg mot ett långsiktigt hållbart fiske och kan också få med sig de andra Östersjöländerna, då situationen i innanhavet länge varit akut. Men sedan återstår att påverka EU, framför allt Spanien, i samma riktning för hela fisket runt omkring Europa.
Sist men inte minst har Sverige en möjlighet att genom EU påverka det alltmer omfattande fisket i Afrika. Fattiga länder har nämligen upplåtit sina fiskevatten till främst den spanska och franska fiskeflottan genom att teckna avtal med EU. Sådana avtal har tecknats regelbundet och har haft mycket stor betydelse för ekonomin i respektive land.
Det senaste året har fiskeavtalen i Afrika uppmärksammats. Till exempel var i höstas den svenska EU-parlamentarikern Isabella Lövin (MP) (även författare till boken Tyst hav) drivande bakom att parlamentet röstade nej till ett nytt avtal med diktaturen Guinea. Och nu i veckan har ett nytt avtal med Marocko ifrågasatts. Marocko skulle få 350 miljoner kronor per år för fisket utanför det ockuperade Västsahara, pengar som inte kommer västsaharierna till del.
Men det politiska uppvaknandet har ännu inte fått sin motsvarighet vad gäller det hållbara fisket. Vartefter som bestämmelserna hårdnar i Europa drar sig de största trålfartygen söderut. Rev och bergsryggar både öster och väster om Afrika dammsugs på matfisk. Efter sig lämnar de ett tyst hav, för att använda Isabella Lövins beskrivning.
I Sverige ser det annorlunda ut. I Östersjön var torsken i det närmaste utdöd som art när politikerna vaknade. I fjol sattes för första gången fiskekvoter som forskarna ansåg vara långsiktigt hållbara. Nya bestämmelser om maskstorleken på näten och krafttag mot det illegala fisket har också bidragit till en återhämtning för den viktiga torsken.
Fiskeriverket föreslår nu ytterligare åtgärder i sin rapport Fiske 2020. Ett fördubblat minimimått på torsken, förbud att slänga fångad fisk och slopade skrotningpremier för fiskefartyg är några av förslagen. För många av besluten krävs enighet inom EU, men siktet är inställt på ett hållbart fiske om tio år.
Om hela EU ska få ett hållbart fiske måste den första punkten vara att avskaffa fiskesubventionerna. EU:s skattebetalare bidrar med cirka fem miljarder kronor per år för att hålla i gång en fiskeflotta med stor överkapacitet. Spanien får ensamt nästan hälften av stödet. Inte överraskande är också Spanien det land som hittills bromsat reformer och nya förslag på fiskeområdet.
Sverige ska fortsätta sitt agerande för hållbart fiske i de allt vidare fiskevatten som blivit EU:s. Men jobbet slutar inte där. Kina tar upp tre gånger så mycket fisk som hela EU och fisket är hållbart först när alla länder accepterat villkoren. På havsbottnen finns inga nations- eller unionsgränser.