EU godkänner att regeringarna i Sverige, Norge och Danmark garanterar banklån på 4,7 miljarder kronor till SAS. Några nya statliga pengar skjuts alltså inte till. Samtidigt presenterar bolagets ledning ett sparpaket som bland mycket annat innebär att 1000 personer riskerar att sägas upp.
Nu återstår förhandlingar med fackföreningarna i samtliga tre länder. Grundtipset måste vara att man enas – paketet beskrivs som SAS sista chans att överleva. Dessutom måste uppgörelsen mellan regeringarna och SAS godkännas politiskt. Också det kommer säkert att ske – inget ansvarstagande parti vill just nu vara det som står i vägen för en räddningsplan.
Men vilka förutsättningar har SAS att klara sig på längre sikt? Det finns trovärdiga uppgifter om att ledningen hösten 2009 var mycket nära ett beslut om försäljning till tyska Lufthansa. Men så utbröt den internationella finanskrisen och Lufthansa drog sig ur affären. Sedan dess tycks inga ytterligare köpare ha anmält sig. Osäkerheten är för stor och att SAS är med sina ekonomiska problem inte ett lockande köpobjekt.
Alltså står de tre ägarstaternas regeringar kvar med ansvaret (tillsammans med Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som äger en mindre del av aktiekapitalet). Och frågan är naturligtvis ofrånkomlig: Hur länge till är det rimligt att svenska, norska och danska staten håller SAS i luften om bolaget inte självt förmår hävda sig på den numera hårt konkurrensutsatta flygmarknaden?
Att den en gång i tiden fanns goda skäl för de tre staterna att bygga upp ett skandinaviskt flygbolag med internationell räckvidd är det ingen som bestrider. Inte heller att det rimligen finns en marknad för ett bolag med bättre linjenät och service än de billigaste lågprisbolagen. Men SAS är inte självklart överlägset alla sina konkurrenter i dessa avseenden. Mycket talar för att konstruktionen med tre stater, som alltid förmodats garantera nya pengar, som huvudägare bidragit till att man inte nått tillräckligt långt med effektivisering och kostnadsanpassning.
Finansmarknadsminister Peter Norman (M) upprepade i går att målet med lånegarantin är att göra SAS mer attraktivt för en köpare. Det är bra, men om SAS inte kan säljas så kan inte skattebetalarna i evighet garantera företagets fortbestånd.
Vad händer om SAS försvinner? Stora delar av trafiken tas säkert snabbt över av andra. Men det finns orter där lönsamheten kanske alltid kommer att vara för låg för kommersiell flygtrafik, samtidigt som behovet ändå är stort, som Kiruna, Skellefteå, Ronneby och Kalmar – kanske rent av Visby?
Statens uppgift är inte att driva företag på en marknad där andra aktörer sköter verksamheten lika bra. Men staten har ett ansvar för in-frastruktur och kommunikationer i hela landet. Det gäller också om SAS försvinner.