Säg att du väntar i kön till en korvkiosk som tycks ha oerhört effektiv service. Beställningarna tas emot och betalningar görs i rasande tempo. Men sedan visar det sig att korven dröjer då kiosken lagt allt krut på kassabemanningen, medan en ensam stackare fått ta hand om köket. Det låter helt orimligt, men ungefär så fungerar specialistsjukvården i Uppsala län.
Redan i februari skrev UNT om att Uppsala läns landsting i år går miste om pengar från den så kallade kömiljarden. Endast omkring 60 procent av patienterna får träffa en specialist eller får sin behandling inom stipulerade 60 dagar. I går upprepade Svenska Dagbladet det faktum att Uppsala är klart sämst i landet, och landstingspolitikerna upprepade sina ursäkter. Vi är för bra helt enkelt, det är essensen av Anna-Karin Klomps (KD) kommentarer.
Tillgängligheten i primärvården har helt enkelt blivit så bra att Akademiska sjukhuset översköljs av remisser, enligt politikerna. Men då infinner frågan varför man gjort en sådan isolerad satsning utan att tänka på följderna. En (vård-)kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Då är det en bättre ursäkt att Akademiska är en helt dominerande vårdaktör som har köer även från andra landsting. Men inte heller den förklaringen håller hela vägen då andra landsting med dominerande universitetsjukhus klarar specialistvården och får del av de statliga extrapengarna.
Nej, förklaringen till bristerna finns i hur vården i länet organiseras. Äktenskapet mellan landstinget och det stora sjukhuset blir inte friktionsfritt, trots ny politisk styrning och trots att direktörsstolarna på båda ställena blivit katapultstolar. Det blir bättre ett tag, men sedan är man tillbaka till underskott, mindre genomtänkta besparingar och alltför stort inflytande från enskilda läkare och klinikchefer.
Drygt 300 000 invånare i Uppsala län har skattekraft så att det räcker för en högkvalitativ vård. Nästa höst förvandlas många av dessa också till väljare och då vill man veta hur specialistvården ska lösas. Väntetiderna för en höft- eller starroperation är trots allt ett betydligt större problem än uteblivna kömiljardspengar.