Jobba till 75. Och sedan hälften så mycket att leva på som när man jobbade. Inte undra på att bara tanken på pension gör svenskarna deprimerade. Syftet med den försiktiga attityden från myndigheter och ledande politiker är att få folk att ta ett större eget ansvar för sin pension. Men konsekvensen blir onödig oro och att man göder pensionsförvaltare.
Under 2000-talets första decennium har reallönerna ökat med över 30 procent och inkomstskatten har sänkts. Det är mycket pengar som kommit i omlopp och en del av det vill banker och livbolag lägga beslag på. Att misstänkliggöra det nya pensionssystemet och sedan, mot rundlig ersättning, ta hand om förvaltningen av pensionskapitalet har visat sig vara en framkomlig väg. Det privata pensionssparandet uppgick 2011 till nästan 100 miljarder kronor, mer än en fördubbling på fem år.
Politiker, som statsminister Fredrik Reinfeldt (M), tycks ge dubbla budskap när man å ena sidan säger att pensionssystemet är robust, å andra sidan säger att vi ska jobba längre för att kunna leva på pensionen. Men båda beskrivningarna är på sitt sätt riktiga.
Pensionssystemet som trädde i kraft 1999 är robust. Det bygger på var och ens avsättningar till systemet och det totala kapitalet stiger med samma fart som inkomsterna i Sverige. Det klarade också den första finanskrisen genom att bromsen aktiverades. Om medellivslängden fortsätter att öka, och om konjunkturen fortsätter att ge låg eller ingen tillväxt kommer det på sikt att urholkas. Men det ser ändå betydligt bättre ut än i de flesta jämförbara länder. Och det blir definitivt bättre än om vi hade haft ATP-systemet kvar.
Intuitivt står det klart för var och en att om man tänkt sig att börja jobba vid 30, sluta vid 60 och leva till 90, då måste man lägga undan pengar. Men för den vanliga löntagaren är prognosen relativt god. Bättre än vad Reinfeldt varnar för, bättre än vad Pensionsmyndigheten får oss att tro i sitt orangea kuvert. Och långt mycket bättre än i pensionsbolagens skräckscenario.
Det orangea kuvertet visar din framtida inkomst av inkomstpension och premiepension (alltså inte tjänstepension, vilket de flesta som arbetar har). Av ”pedagogiska skäl” räknar myndigheten med nolltillväxt fram till pensionsdagen. Eller snarare: man räknar varken med tillväxt eller inflation för enkelhetens skull. Lägg på någon procents realtillväxt per år och pensionen blir en helt annan.
Det finns all anledning att vara försiktig och se över sin framtida pension. Om man jobbar deltid eller varit sjuk eller arbetslös en längre period finns också anledning till oro. Men generellt ska svenskarna vara glada över sitt robusta system, och oroa sig mindre fram tills den dag det är dags. Att pensionsbolagen då kommer att oroa sig betydligt mer kan man ha överseende med.